niga, utan den ömma. Och Fredrik, lika smickrad som förtjust att ha väckt en sådan passion, upplyfte den gråtande skönheten och svor — hvad han ej kunde hålla — evig kärlek och trohet. När han sedan vid Wilkins arm vandrade tillbaka till slottet, kunde han ej underlåta att omtala huru mycket han bedragit sig i sina misstankar. Han var verkligen älskad ... Den furstliga vällustingens fåfänga var tillfredsställd lika mycket som hans sinnlighet. Kammartjenaren smålog ironiskt ... Ingen är stor i sin kammartjenares ögon. Medan denna sälla herdestund firades mellan Fredrik och hans älskarinna, satt Cecilia ensam i sin kammare, döljande de förgråtna ögonen i sin näsduk. Den unga. flickan kände sig så djupt olycklig. Reginas och Emerentias uddhvassa anmärkningar hade, likt förgiftade pilar, inträngt i hennes veka hjerta ... Deras hån hade öfvertygat henne om att de åtminstone icke kunnat glömma hennes fordna stånd och hennes barndoms öden. Hon gret således öfver den skymf som dessa dame tillfogat henne. . . och hon grät öfver något annat också ... något onämnbart, något för hvilket hon icke kunde göre sig reda. Oaktadt hon kände den djupaste, den innerligaste tacksamhet mot den ädla fostermoder, som visat henne så mycken kärlek och godhet, kunde hon doek icke tänka på henne utan att ett stygn af bitter smärta genomskar hela hennes väsende. Och hvarje gång hon såg öfversten och fru Langenhjelm tillsammans, trodde hor nästan att hennes hjerta ville brista. Hvad var det då som plågade det arma barnet? Hor vågade ej sjelf göra sig reda derför — knappast tänks derpå. Men kärlekens morgon, som uppgått inom henne ack! visade han henne ej redan ett fält, der solen icke lyste, der blommorna redan blifvit härjade af frosten... Någon gick i det yttre rummet. Cecilia skyndade at aftorka sina bittra tårar. Fru Langenhjelmr inträdde: — Du har gråtit, Cecilia — sade den ädla qvinnan