Aftonbladet – 1 mars 1854, sida 2

i det hon fattade hennes hand; — lugna dig, mitt barn. Hvarför skulle du behöfva att lägga dessa hofdamers ord på sinnet. ; — O, min Gud! — utbrast den unga flickan; — skall då mitt ofrivilliga vistande i denna qvinnas hus för alltid döma mig till nesa och blygd? — Nej, mitt älskade barn ... långt derifrån! Men verlden dömmer så. Hvad var det den elaka Elsbeth sade ... Ställ dig hur du vill, så skall man ändå aldrig glömma att du, varit hos oss ... Fru Langenhjelm förklarade falskheten af dessa ord, tröstade henne genom de ömmaste föreställningar; bad med henne, bad att Gud måtte förläna henne nåd och kraft att öfvervinna det onda med det goda. Tröstad uppsteg Cecilia. Hennes tårar flöto väl ännu, men milda, lindrande. Tacksamt kysste hon sin välgörarinnas händer och gick att söka hvila. Goda englar bevakade hennes sömn... Den var ljuf och fridsäll, ty den var oskuldens. FEMTONDE KAPITLET. Mellan en herrsklysten och äregirig minister, sådan som Horn, och en nyckfull och högmodig drottning, som Ulrika, kunde enigheten ej räcka länge. Uppeggad af sin gemåls iörsåtliga rad beslöt hon att vid första lägliga tillfälle bryta med grefven. Horn hade besvärat sig i rådet deröfver att drottningen icke höll sakerna nog dolda för sin gemål. — Men — tillade han — man kunde icke vänta något annat under ett fruntimmers regemente. Med tårar i ögonen hade drottningen gått ut, sägande: — Nå, nå, grefve orm! Jag skall aldrig komma under tak med er mera. Horn skrattade och sade försmädligt: — Ett fruntimmers nyck ... Efter vanligheten bivistade han aftonbönen i sitt hus och tackade Gud att han lyckats förödmjuka drottningen. Derpå bjöd han sin grefvinna armen för att ledsaga henne till hennes våning och ämnade just i en förtroligare krets fira denna afton. Man hade redan satt sig till spelbordet och grefven