SVA VO NOV 925 PJ NNIGII ear a zenbergs planer, utan gjorde t.ll och med ai deras antagande ett casus belli. Vet föreslog dessutom England att låta en rysk-e 9elsk flotta kryssa i Östersjön för att tvinga Pr ussen ati taga räson. Detta handlingssätt, som på ett eget sätt afsticker från grefve Nesselrodes grundsatser,. hvilken i sina depescher finner det så ovär-digt att en tredje makt intervenerar i två an-. dras tvist, har på våra medelklasser gjort ett obeskrifligt intryck. Man har erinrat sig att Preussen dock icke hade velat med våldsmakt utöfva protektorat öfver någon, att det ej tagit den ringaste jordlapp i pant, och att det icke organiserat någon resning i angränsande länder. Ingen är okunnig, att om det svaga och anspråkslösa förbundet misslyckades, var det derföre att Preussen icke ville begagna sig af den ungerska resningen för att försäkra sig om öfverväldet i Tyskland. Man erfar äfven vid detta tillfälle, ehuru lord Clarendon iakttog tystnad derom, ätt Turkiet var den enda makt som 1850 på diI I plomatisk väg understödde Preussen. Märkvärdigt och betecknande är att Times j sin redogörelse för öfverhusets möte den 15, då Clarendon gjorde detta vigtiga meddelande, undertryckte eller åtminstone stympade detta ställe. Några Berlinertidningar hade reproducerat Times re rat; men regeringen hade omsorg att framdraga det fullständiga referatet uti alla tidningar öfver hvilka den utöfvar något inflytande. Då jag säger regeringen, är det hr von Manteuffel och ministermajoiteten som Jag menar. Hvad inrikesministern angår, har han skenbart anhållit om sitt afsked, men som vanligt har det icke blifvit beviljadt. Jag skall nu nämna en utomordentlig xändelse, hvarpå några tidningar redan anspelav. men som fördelen att skrifva i ett liberalt blad, som ej är underkastadt någon censur, tillåter mig att utförligt omtala. Preussens beslut att förblifva neutralt hindrar ej denna makt att hålla sig beredt på alla eventualiteter. Detta är just orsaken hvarföre den icke velat förbinda sig att iakttaga neutralitet med afseende på Ryssland. En plan till armens mobilisering har derföre blifvit utarbetad i krigsdepartementet. Nåväl, denna plan med alla dess enskildheter har blifvit delgifven åt Ryssland! Af hvem? Jag blyges för mitt land att säga det. Den har blifvit förrådd åt utländningen, åt den möjligen framtida fienden af det parti, som i Ryssland ser den sista bundsförvandten åt sina trångsinnade och egoistiska intressen. Det är redan bedröfligt nog att det ibland oss finns ett ryskt parti. Men att glömskan af all pligt mot fäderneslandet hos junkrarne skulle gå ända derhän att de skulle underhålla förbindelser med den östra grannen, är något upprörande för alla hederliga hjertan. Man har ej juridiska bevis för sakens riktighet. Men utom ordspråket is fecit cui prodest (den har gjort som drager nyttan af det) faller det i ögonen att det moderata partiet inom ministören, som låtit denna sak bli bekant genom några mystiska vinkar i de moderata bladen, har väl vetat hvad det gjort. En sak, som är föga bekant och ännu icke blifvit offentligt omtalad, är att vissa personer, som belägra hofvet, hafva pensioner från Ryssland. Detta är bestämdt förhållandet med hofrådet hr Louis Schneider, f. d. aktör, numera föreläsare hos konungen, och som ännu nyligen var i hög gunst. Han är det icke mer i detta ögonblick. För öfrigt äro dessa pensioner från Ryssland någonting högst vanligt, och stora statsmäns namn befinna sig på listan. Man erinrar sig en artikel i W-ener-Zeitung uti Juli 1848, rörande furst Metternichs pension. Innan kejsar Alexander reste hem från kongressen i Wien, anmodade han österrikiska kansleren om att, utom de officiella depescherna, med honom underhålla en enskild brefvexling, för att betäcka utgifterna hvartill furst Metternich skulle få 50,000 dukater ärligen. Kansleren trodde sig böra rådfråga kejsar Frans il. Denne betänkte sig öfver matten, och sade följande morgon: Hör på, Metternich, jag må göra hvad jag vill, kan jag ej hindra er att föra denna. korrespondens. Antag derföre tillbudet,. Metternich mottog pensionen ända till Alexenders död. Då czar Nikolaus I kom på tronen var ingen fråga om denna ssk. Snart inträdde en viss köld mellan de båda kabinetterna, synnerligen i afseende på den orientaliska frågan. På en gång skref Nikolaus till Metternich och ursäktade sig att hafva varit obekant med de enskilda förhållanden som egt rum mellan hans salig broder och kansleren. Han bad honom att fortsätta korrespondensen och att mottaga, ännu alltid såsom ersättning för utgifterna, 75,600 dukater årligen, s Denna pension af 75,000 dukater, säger Wiener Zeitung, hvars artikel jag åberopar, appbar Metternich ända till den 12 Mars 1848. Den gaf klaven till Österrikes politik i afseende på Ryssland, i Ponaufurstendömsna, i UTTER EDET SENAST SESEEREEE SS