genting mindre än att dela, om icke glansen åtminstone makten af en tron. Hon berättade sålunda allt hvad hon utfört under v. Sterns skepnad, ja hon dolde icke ens sina besök hos madam Hofverberg, hvarvid hon skarpt fixerade prinsen, som syntes henne förvirrad. — Men Regina, — sade Fredrik slutligen, — hur kunde du våga allt detta? — Hvad vågar man icke för den man älskar? Prinsen kysste hennes axlar till tacksamhet och lekte med ett par långa hårlockar, sm nedföllo på den bländhvita halsen. Regina fortfor: — I morgon, när hertigens beslut att resa blir kunnigt, skola ständerna sjelfmant erbjuda honom penningar och skepp. — Hvad säger du? Hur har du kunnat åstadkomma detta? — Utan allt trolleri. En af de förnämsta i presteståndet varn jag genom en händelsevis upptäckt kärleksaffär, som jag hotade att omtala för hans hustru. En annan prelats hustru, som talar genom sin man, fick jag på min sida genom ett par dyrbara engageanter. En högfärdig borgare förespeglade jag adelskap... Kort sagdt: nit och penningar kunna göra undervek. Nog vilja furstar njuta frukterna af förräderiet, men rädas ofta för den hand, som hemtat dem, isynnerhet om denna hand tillhör en qvinna, och framför allt om älskaren misstänker att denna qvinna i honom endast älskar sig sjelf. Prinsen erfor en känsla af obehag, — men Regina var för vacker, för retande, hans kärlek för andra gången alltför nyväckt, för att icke denna känsla snart skulle försvinna ... Udda fick vara jemnt. En liten paus uppstod, som slutligen bröts af prinsen med den frågan, hvar Regina tillbringat sin dag. Han hade förgäfves sökt henne i de förnämsta kretsar. — Hos mormodren fästmö, eller de gamla älskande. Prinsen, som egentligen hatade Stobee, skrattade och sade några speglosor. — Men å propos Regina, — fortfor han hastigt, — då såg du väl äfven de begge flickorna, som han tagit från den der — Hofverbergskan?