dörr. Den öppnades sakta, prinsen skyndade genom en svagt upplyst garderob, öppnade. ännu en dörr — och kände sig omsluten af ett par mjuka armar, under det en ljuf röst hviskade i hans öra: — Min älskade Fredrik! — Älskade Regina! hvad jag längtat efter detta möte. .. Och du har haft hjerta att i halftannat dygn undandraga dig min åsyn... Du är vackrare nu än någonsin ... Men så söt, så förtjusande du är i denna drägt! ... För att så mycket bättre kunna beskåda henne, sköt han henne sakta ifrån sig. : — Jag har aldrig förr sett dig så klädd. — Den glömda herdinnan ville om möjligt försöka att återtända sin ostadige herdes kallnade ömhet. ooo— Hvad säger du, Regina? Min kärlek, min ömhet kallnad! Grosser Gott! hur kan sådant falla dig in?...— och nu följde eder och bedyranden utan ända. Regina smålog. Hon insåg att hon åter hade öfvertaget och hon beslöt att icke släppa sina fördelar. — Du är förtjusande i denna drägt, — hade Fredrik yttrat och han hade verkligen rätt. Det var ett den tidens infall att stundom begagna Arkadiens herdar och herdinnor såsom mönster för toiletten ... Vår nya Phillis hade behållit sina hårbucklor, sitt snörlif och sina skor med höga klackar. Men en blombukett var fästad upp uti håret och derifrån slingrade sig en guirland af törnrosor ner till nacken och förvann under chignonen. En rosenröd sidenkjol; en grön corsett, snörd med gräsgröna band, lintygsärmarne garnerade med brabantska spetsar, en liten florshalsduk vårdslöst nedstucken under corsetten, ett förkläde af samma tyg, — och vår herdinna var färdig ock — förtjusande. Men kärlek och förtjusning vara ej evigt och som kärlekens entreakter äro svåra att fylla, skred man till det orådet att politisera. Fredrik meddelade nyheter om hertigens fattade beslut att resa, — och Regina brann af begär att lysa med sin sista bragd. Såsom vidrörd af ett trollspö förvandlades älskaren til en ärelysten prins med en krona i perspektiv, och den ömma herdinnan blef en herrsklysten qvinna; tänkande på in