Hertigen. Han har rätt... Men i alla fall... tror ni väl, att jag längre förmår uthärda här? Nålstygn döda ej, men att alltid aggas deraf blir outhärdligt. Och Stobee, — ni är min vän; med er kan jag tala öppet... Vet ni väl, hur långt mina fiender kunna gå? Har ni glömt min morbroders död? ... Jas, vill bespara dem ännu ett brott... Med ett ord: intet kan rubba mitt beslut. Jag reser, dock ej för alltid. Aldrig uppger jag mina anspråk på Sverges tron, men för min skuid skall intet inbördes krig sönderslita eller fremmande trupper förhärja detta land... jag svär det. Stobee (dystert). Välan ers höghet! Jag afvtär från mina böner... Men hvarthän ni än reser... så vet att ni eger vänner, trofasta vänner, som aldrig skola svika edra intressen. Hertigen (räckande honom handen). Farväl Stobee! Vi skola återse hvarandra. Stobee (för sig). Det är förbi... O min edl... FJORTONDE KAPITLET. Samma dag Regina och Emerentia besökt fru Langenhjelm sågos om natten klockan half elfva tvenne män, insvepta i vida kappor, komma gående från Riddarholmen och vika af åt Munkbron. — Verdammt! — yttrade den som gick till höger — der komma facklor. — Om ers kongl. höghet... — Åt fanders med din höghet! Tycker du det är tid att vara hög nu? Det kan någon höra dig, och dct blefve en vacker historia, om den komme för drott... för min hustrus öron ville jag säga. Det var en lycka att mörkret hindrade prinsen att varseblifva det drag af ironi som sväfvade öfver hans följeslagares ansigte. Denne återtog hviskande: — Det är ingen fara, jag ser fruntimmer med. Men låt mig för säkerhets skull gå före. Prinsen lydde. Utan något äfventyr uppnådde våra vandrare skeppsbron och närmade sig ett stort hus i grannskapet af blåa slussen. Men i stället att inträda genom den stora portgången, gingo de upp i gränden, stego uppföre ett par trappor och stannade snart vi en