Aftonbladet – 27 februari 1854, sida 3

ULDVUIUaU. Åt iced (Insändt.) Också ett ord om Svenska Skolans ifråga varande angelägenheter,. ) Vv. : SLUT. Alla de nu påpekade olägenheterna af timlexor och årsflyttning bortfalla, om flyttning får ske hvilken tid af året som helst, när lärjungen dertill befinnes mogen. Den, som 1 ett eller flera läroämnen befinnes underhaltig, qvarstannar i dessa uti den lägre klassen, och deita blott intill dess bristen är fylld. Derigenom är all anledning till en skadlig misskundsamhet åå lärarens sida undanröjd och med detsamma all anledning till bitterhet och misstanka å lärjungens. Vidare, då klasserna och lexlagen bilda sig sjelfva af de ynglingar, som gjort lika framsteg, så mana dessa genom inbördes täflan hvarandra tillräckligt, så att läraren icke mera behöfver vara en pådrifvare, utan kan förhålla sig till lärjungen hufvudsakligen endast såsom en ledande, upplysande och pröfvande vän, som genom sin styrande och äterhållande kraft hindrar ungdomsifvern att skena förbi målet. Man talar mycket om själsgåfvornas harmoniska utveckling, och menar, att den fordrar lärjungens samtidiga uppflyttning i alla läroämnen. Om examen i latinet dröjer ett par veckor efter matematiken, eller grekiskan några dsgar efter historien, så lärer väl icke deraf följa något farligt störande af denna harmoni! Å vår sida har länge varit medgifvet att en alldeles fri flyttning är en öfverdrift, för hvilken man både funnit och användt tjenliga skyddsmedel, utan att derföre hindra en Järjunges framsteg. Men till denna förklaring synes man ej vilja lyssna. Då vi medgifva. att klasser och lexlag gerna må bilda sig efter som lärjungarnes framsteg föranleda, så få vi beröm — — för inkonseqvens, för klasser inom den klasslösa, väggar inom den väggfria skolan, och slutligen den. trösten, att vi må frukta eller hata klasserna så mycket som helst, vi få ock på sistone med dem åtnöjasv. Vi frukta eller hata dem verkligen vida mindre än man inbillar sig. Men vill man göra dessa klasser både förhatliga och fruktansvärda för lärarne och för hvarandra inbördes, så bör man melian dem bygga skilJeväggar, hvilka totalt hindra ali gemenskap och sammanblandning dem emellan. Inneslutes blott hvar klass inom sina väggar, så bildar sig snart och frodas derinom en kast anda under namn af kamratskap, för hvilken alla andra pligter gifva vika. Kamraterna blifva de enda aktade, mot hvilka alla andra anses så godt som rättlösa. Så har inom de gamla läroverkens väggar penslismens hydra uppkommit, hvilken under sekler bekämpad dock allt emellanåt uppsticker ett hufvud, som måste afhuggas. Öch af samma anda hafva visst icke alltid eller i allmänhet, men hkväl icke så utomordentligt sällan, de mest nitiske lärares bemödanden blifvit tillintetgjorda. Men låt klasserna utan murade skiljeväggar se hvarandra dagligen, låt öfvergångarne ur den ena i den andra ske när som heist och derigenom äfven småningom, så bilda sig ätven ynglingarnes vänskapsband friare och naturligare. Vilja två eller flere ynglingar allt ifrån den första lexan intill den sista afgångsexamen följas åt, så hindrar dem ingen. Men deremot tvingas icke en gosse att dag för dag och år för år vara bunden vid ett sällskap, hvaraf han möjligtvis har mer skada än gagn. Och läraren, hvars hufvudgöromål under lektionerna är att hjelpa der hjelp behöfves, vinner derigenom den förtroligare bekantskap med hvarje lärjunge, som ensam l gör honom skicklig till allas ledare. Återstår det fjerde yrkandet, om styrelsen. Derom vore mycket att säga, men uppsatsen är redan nog lång. Vår förf. tillegnsr våra vävner den önskan, att ej skolan skall vara med kyrkan sammanbyggd och af kyrkans främste män styras, Det kan väl hända, att den temmeligen allmänna önskan om en förbättrad skolstyrelse äfven på detta sätt någon gång gifvit sig luft. Men visst är, att ganska mänga deltag2 i det öppna yttrandet af en sådan önskan, hvilka alldeles icke åsyfta den lärorihet förf. påpekar. Man behöfver hvarken mot kyrkan eller dess främste män hysa någon afvog sinnesstämning för att finna, att det med n. v. skolstyrelse icke är väl bestäldt. För denna mening kunna vi åberopa ) Se Aftonbladet n:o 23, 25, 37 och 38.