Aftonbladet – 27 februari 1854, sida 1

torde påminna sig från början af: vår berättelse. Först här återhemtade Regina fullkomligt sin besinning. — God afton herr kapten — ljöd madamens vidriga röst emot dem. — Det var en förfasligt fin och rar herre, kapten har med sig. Mäåtte riktigt vara bättre folks barn . . . Och käringen grinade och visade sina gula maskstugna tänder. Regina kastade en så skarp blick på madamen, att denna förstummades och slutligen började framstamma några ord till ursägt för den förtroliga ton hon antagit. — Gör ingenting, mutter — sade Gyllenroth. — Min unga vän här är icke så snarsticken. .. Men vi skola ha något till bästa... Låt de vackraste flickorna duka upp ett bord åt oss der inne i kammaren . . . der vi voro med vår öfverste, ni mins, den der gången, då han tog sig för mycket till bästa ... . — Fan anfäkta honom! — mumlade madamen, som alltid råkade i vrede, då hon tänkte på Stobee; — hade han icke varit, så vore jag annat än jag är... Men likagodt! min tid kommer väl... Var god och stig in mina -herrar! — tillade hon högt. Ungefär samma scen öppnades nu för Regina, som tvenne år förut för Stobge. En ovilkorlig rysning fattade henne ... För sista gången trädde hennes goda genius varnande emot henne, för att rycka henne tillbaka från afgrunden ... Ack! det var förgäfves ... Skämtet och skrattet nedtystade snart hennes oro, och med det fradgande champagneglaset i hand, drack hon innan kort en skål med de fräcka nymfer, som omgåfvo henne. Midt under soupern inkom hastigt madamen och gjorde ett tecken åt Gyllenroth. Regina; uppmärksam på allt, zarseblef denna rörelse och drog sig några steg tillbaka. Värdinnan stälde sig liksom af en händelse framför henne och denna väldiga gestalt skymde alldeles bort Regina. Medan de öfrigas uppmärksamhet var fästad vid några personer, som gingo genom rummet och af hvilka den ena bar en halfmask för. ansigtet, öppnades en liten tapetdörr och utan att veta huru, blef hon inskjuten i en liten skrubb, der hon näppeligen förmådde röra sig. — Att jag, för att vinnå mitt mål, nödgas hyckla kärlek för denne man! — mumlade Regina . . , Hennes fångenskap varade icke länge. Inom ett par minuter öppnades väggen åter, och Gyllenroths röst hördes: Herr von Stern kom ut! TOLFTE KAPITLET. Om man undantager detta oförmödade möte, hade Regina allt skäl att vara nöjd med sin dag. Så snart den fruktade aflägsnat sig, visade sig herr von Stern vid det hemlighetsfulla, lockande bordet, der guldets retelse äppväckte alla andra passioner, der bedrägeriet lurade, eller, i bästa fall, slumpen herrskade.