Aftonbladet – 24 februari 1854, sida 3

ökad kostnad synas kunna utaf kommersekollegium bestridas, så föreslär jag i samband med det sednare styr åt EK. M:ts och rikets kommersekollegium upp I skottet anhåller jag vördsamt. För båda ändamälen har utgaendet al algiiter och samlandet af en sädan fond blifvit öfverflödiga. Detta erkändes redan vid 1834 ärs riksdag, då ock fonden erhöll ej blott ett annat namn utan ock en alldeles förändrad destination. . Man uraktlät likväl då att nedsätta afgiften, på sätt billigt och behörigt hade varit, hvartill orsakerna säsom sä ofta yppat sig uti vära riksdagars historia, lätt terde igenfinnas hafva utgjort vissa mäktiga enskildta intressen, som dä önskade för sina ändamäl få hemta nytta utaf denna afgifts utgående till oförändradt belopp. Men orsaken må nu hafva varit hvilken som helst; deröfver är öfverfiödigt att nu anställa någon forskning, och lika litet vill jag här göra nägon anmärkning vid, huru medlen blifvit använde, hvarmed visserligen — jag vill ej bestrida det — äfven flera nyttiga saker blifvit uträttade. Det som är gjordt, är gjordt, och kan ej ändras. HFufvudsaken är, att ästadkomma rätielse för framtiden. Och hvad som ingen lärer kunna neka, är att en skatt på nationen, som utgär med 10 procent af sjelfva tullafgiftsbeloppen, och som, de sednare ären, efter afdrag utaf uppbördskostnader, gifvit en nettobehällning af cirka 500,000 rdr bko, är öfverdrifvet hög och utur ingen statsekonomisk synpunkt kan rättfärdigas, sedan sjelfva hufvudföremålen för skattens erläggande försvunnit. Jag föreslär derföre denna afgifts nedsättning till en tredjedel af den nu utgående procenten utaf tullafgiftsbeloppet, d. v. still 3!; proc., i stället för 10 proc., eller alternatift att en årlig summa af 133,333 rdr 16 sk., utgörande cirka s:del af de sista årens nettobehållning, mätte utaf tullmedlen afsättas för de behof, och utbetalas till det embetsverk, som får uppdraget att dessa medel förvalta, på det att en onödig omgång och tjenstemannasysselsättning med denna afgifts debitering och uppbörd må kunna upphöra; och dä jag ej heller kan finna nägot giltigt skäl, hvarföre nu ett särskildt tjensteverk, sedan befattningen med konvoyen och fredsverket med Barbareskstaterna upphört, skall fortfarande vara till och kosta staten ej obetydliga utgifter för ifrågavarande medels förvaltning och deras utbetalning, enär sam ma göromål med lätthet och utan nägon serdeles alternativet jemväl att det särskildta embetsverket eller kommissionen, som med berörde göromäl haft och ännu har befattning, må indragas och dess bedragas. Om remiss af denna motion till höglofl. statsutNils Larsson. från Jemtlands län. Vördsamt Memorial! De olika belopp, med hvilka tolagsafgiften till stapelstäderna i riket utgår och än mer de oriktiga grunder efter hvilka den erlägges, men framför allt den orimligt höga skatt, som genom denna afgift pålägIges nationen till förmån för högst få städer, är ett ämne, som länge utgjort föremål för rättvist missnöje och klagan. I äldre tider och ännu för 100 är sedan var tolagsafgiften billig och måttlig, och nödvändighetsvaror likasom råämnen, med ytterst få undantag, vid införsel till riket derifrån befriade. Förhållandet har sedermera ändrats och vissa städer, såsom t. ex. Stock holm, Götheborg, Carlskrona, Wisby och Norrköping, hafva utverkat åt sig utomordentligt höga afgifter t. ex. Stockholm å inkommande varor 2 , ?, af varuvärdet, Götheborg 2 ,, Norrköping 13, ,, Carlskrona å alla förädlade varor 3 ?,, och ändtligen Wisby ej mindre än 43,, ?,. Men det är ej blott den höga afgiftsprocenten, som med fog kan klandras. Derigenom att denna afgift i de alra flesta iall utgär efter ett här för många år tillbaka stadgadt tullvärde, som alldeles icke öfverensstämmer med nuvarande varuvärde, utan rätt ofta öfverstiger detta icke blott med 50 och 60 utan till och med med 90 och 100 procent och mera, så blir ock deraf en oundviklig följd, att den redan i och för sig sjelf alltför höga afgiften uppdrifves i swmma proportion, så att Stockholm, Götheborg och Norrköping t. ex. å en mängd importerade varor uppbära tolagsafgifter af ifrån fyra (4) till fem (5) procent af verkliga värdet samt Ca lskrona och Wisby ifrån 6 och ända till 8, 9 och 10 procent. En sä enorm beskattning på allmänheten till nägra få städers förmån kan icke försvaras. Bevillningsviskottet vid 1829 ärs riksdag, som gjorde en god början till utredning af detta ämne och sökte sätta en gräns för missbruket, och till hvars utlåtande jag !erför hänvisar, antog redan då, att den inkomst, -om tillflöt samtliga stapelstäderna under den samfålta rubriken tolag (allmän tolag, ordinarie tolag och inqvarterings tolag) säkert uppgick till en half i riksdaler bko årligen. Betänker man, hvilken dlig mängd varuartiklar, som då voro förbjudna till införsel, men sedermera frigifvits och ä hvilka tolag nu erlägges, samt att varuimporten sedermera d fördubblats, så kan man för närvarande med mycken jsom i Norge och flerestädes utrikes är följd, aut aj sannolikhet antaga att den sammanlagda summan, hrartill nu blott inkommande tolagen för alla stapelerna uppgår, minst utgör en (1) million riksdaler ko. Den principer, att inkommande tolagsafgiften upps efter varuvärdet, hvilket i ytterst få fall kan ntrolleras, är ock högst o Den grunden, gZ. 8 giften till städerna, som erlägges för underhållet I kajer, broar o. fl. för sjöfarten och varutrafiken nödÅ vändiga anstalter, utgår med en utstaknd procent af I tullafgijten, är visserligen den enda rätta. Att denna grund äfven här i Sverge låter ganska väl tillämpa ådagaligger exemplet af Malmö stad, hvarest sen blott erlägges med det ringa beloppet af 1. utaf tullbeloppet, och ändå torde få stapelstäde Igjort jemförelsevis sä stora kostnader som Malmö, genom inrättningar och företag till varurörelsens unI derlättande och befordran. I vall me Den stora olikheten i belopp, hvarmed tolagsafgif. ten i serskilta stapelstäder utgår till ex. i Stockholm med 2, ,, men i Calmar blott med 3, ?, och Sun.sd 27, ?4 i Göteborg med 2 v,, men i U devalla med 17, 2, och i Warberg med 1 4 ?40.s. v., medförer dessutom de ingalunda ringa olägenheterna, att handeln och varuinförseln ryckas ifrån sina naturliga vägar, och betydliga förtullningar af varor, för att vinna den ansenliga besparing i tolagsefgiften, Å l e Å t verkställas i sädana mindre stapelstäder, der noggrannheten vid tullbehandligen ej är underkastad eller kan underkastas den offentlighet och kontroll, som tullbehandlingen uti de stora stapelstäderna, och att på det sättet tullförsnillning, till minskning af statens inkomster, uti ej ringa mån befordras. Den omständigheten, att man bör kunna snart emotse de ännu återstående införselsförbudens afskaffande, gör det ock högst angeläget, att rikets ständer nv upptaga denna fråga och åt densamma gifva en än damälsenlig behandling. Ty, om berörde förbud m borttagas, utan något förbehäll i afseende på tolags Slafgiften, så komme ät de ofvanuppräknade städerne hn La dd a 1 mn som utverkat så öfverdrifvet höga tolagsprocenter ytterligare ati tillskyndas en högst betydlig inkoms på förbrukarnes bekostnad; utom det att svårighet ej heller blefve ringa att till statens fromma ä hitintills förbudna men hädanefter tillätna var tiklarna bestämma måttliga tullafgifter, de der ickt framkalla oloflig införsel eller tullförsnillning, i fal de stapelstäder, till hvilka allrastör: försela uta dessa varor kan beräknas akola ske, å dem upp bära en kommunalafgift till namnet af 2, 3 och procent af värdet, men i sjelfva verket af 4, 6, och 10 procent. I slikt fall måste tullafgifien, fö utsatt att den ej skall locka till smuggling, natur vis bestämmas i samma män lets och den skattdragande sättas och uppoffras för n ners enskilta intressen. Då detta ämne är mähända alltför vidtomfatian ach inveckladt. för att utaf ett vilse p 3 :