Aftonbladet – 24 februari 1854, sida 2

på ert kort väckt min uppmärksamhet. De förflutna åren) ha förändrat er betydligt... Och om jag får vara uppriktig, — tillade han skämtande, — så är det icke till er fördel. Men vi karlar bry oss icke mycket om utseendet . . . icke saunt? En högröd färg sprang upp på Reginas kinder, men hon sammanbet läpparne och teg. Hon hade ju icke rättighet att visa sig sårad, — Men efter jag nu på sätt och vis blifvit ställd till er disposition, — återtog Gyllenroth, — hvad har ni att befalla? För syn skull började Regina sina frågor om Dittmar. — En förtrogen, — sade hon, — hade hals öfver hufvud begifvit sig till Tyskland och genom sina berättelser satt alla i oro och förskräckelse... Framför allt vore man angelägen att få veta hvart hans papper tagit vägen. I — Dem hafva grefvarne Horn och Gyllenstjerna tillväratagit. Nu omtalade han vidlyftigt Bernhards sjelfmord och det vansinne, som vid denna katastrof fattat Dittmar. ter några fruktlösa försök att återkalla honom till ifvet hade man, af fruktan att han skulle säga mer än han borde, sett sig tvungen att inspärra honom. Man hade i sådant ändamål lemnat honom i baron Duwalds vård, utan tvifvel den största skurk i hela den skandinaviska norden. Ehuru ingen bättre än Regina kände huru välförtjent epitetet var, harmades hon likväl, eftersom hon bar DuIwalds namn; men hon kunde naturligtvis in enting säga. Gyllenroth, som ingenting märkte, öfvergick från detta ämne till berättelsen om riksdagen, hvilket åter föga intresserade hans åhörare. Reginas egentliga syfte var att lära känna de koryfeer, som nu visade sig på hofvets skådeplats, och hon skyndade sig derföre att göra kapI tenen ett par frågor i detta hänseende. Under Cails soldatlif kunde ivgen egentlig hofstylrelse komma till stånd. Då systern uppsteg på tronen I hoppades hofpersonalen en regeneration..s De emickrade sig att det nu skulle bli ett hof, med Englands och Frankrikes till förebilder. Kavaljerers och damers brist brunno af längtan att försöka sig i dessa brillantö t röler, — då en mägtig. regissörs pipa bortblåste dem frår ; scenen och lät dem återsjunka i sitt fordna intet? Ofelbart skulle, om Horn varit konung, hofpersonale: ; hafva försökt inlulla monarken i någon lju! svaghetssynd ti den välmenande afsigt, att för honom lät:a de tung: