Aftonbladet – 24 februari 1854, sida 1

pov yl DaUue TOTULSeLL OC ONSKat, OCh VI aro ;Jöfvertygade att hvarje fosterlandsvän anser iden tillfredsställande. Men vid frågans behandling förekommo några omständigheter, som vi icke kunna annat än djupt beklaga, .Joch som äro af den eftertönkliga beskaffenc)het att man måste göra allt för att förebygga deras återkommande. Den sig allt mer och mer invecklande politiska ställningen i Europa har föranledtregeringen att af rikets nu församlade ständer begära uppoffringar, vida större än de under en tiderymd af mer än 40 år varit af detta lands inbyggare äskade. Dessa uppoffringar hafva kunnat falla sig kännbara för ett folk, lefvande under oblida naturförhållanden, med föga utvecklad industri och följaktligen ringa nationalvälmåga, men deremot betungadt med skatIter som till den förra icke stå i ett billigt förhållande; men det oaktadt har, så vidt vi. kunnat erfara, hvarken inom pressen eller reIpresentationen höjt sig någon enda röst för vägran att bevilja de medel Kgl. Maj:t funnit Inödigt att af ständerna äska i uppgifvet än:damål att betrygga landets väl och för upprätthållande af dess sjelfbestånd i händelse det skulle genom yttre omständigheter hotas. : Vi upprepa, att någon sådan röst oss veter!ligen icke gjort sig hörd. Tvärtom har, bland falla folkklasser, och oafsedt alla pohtiska -meningsskiljaktigheter, den innerliga och enThälliga öfvertygelsen gifvit sig luft, att för Ifäderneslandets väl, ära och bestånd äro inga luppoffringar för stora, inga försakelser för Itunga. Men en sådan öfvertygelse, så enhällig och innerlig den än må vara, förutsätter för ingen del att folkets representanter skola afsäga sig all rätt att inhemta upplysningar, så vidt de kunna erhållas, öfver behofven som de äro påkallade att fylla, all rätt att efter förmåga pröfva vidden af samma behof och storleken af de medel som erfordras till deras fyllande. Detta är ej blott en rätt, utan en pligt, och dertill en dyrbar och oafvislig pligt, oafvisligare i samma mån som den närvarande regeringens medlemmar, eller åtminstone flera af dem, genom mångfaldiga åtgärder satt sig i mistning af folkets förtroende. Då en och annan representant af de oprivilegierade stånden uppträdt för att inom sin grundlagsenliga rätt begära sådana upplysningar, hvarpå han ansett sig böra grunda sin ifvertygelse om behofvens verklighet och utsträckning, eller en sådan utredning af ämnet som grundlagen ej blott medgifver utan rentaf föreskrifver, har man från vissa håll, såväl inom pressen som inom sjelfva representationen, gjort allt hvad man kunnat för att brännmärka ett sådant förfarande såsom ofosterländskt, och snart sagdt såsom ett landsförräderi. Man har bemödat sig att brådstörta frågornas behandling på ett sätt som skulle göra all diskussion omöjlig, ja att stämpla sjelfva diskussionen som ett brott... Och med hvad rätt? En ledamot af hemliga utskottet erinrade i gårdagens plenum i borgareståndet, att af det förut beviljade anslaget, hvars handäggning det utmålades såsom snart sagdt ett nidingsdåd att en enda dag uppehålla, ett stort elopp ej kunde komma att användas förr än nästa höst. En ledamot af samma stånd har blifvit af den officiösa pressen skymfad och örföljd, för det han i sitt stånd genom begärd ordläggning af propositionen om beviljande af kreditivet å de 24, millionerna uppehöll remissen till utskottet en enda dag, oaktadt ingen af de omständigheter ännu inträffat, under hvilka någon större del af ifrågavarande kreditiv kan komma att lyftas, ja oaktadt ännu ej allt hopp är ute att dessa omständigheter alldeles skola uteblifva. Det är lätt att förtjena sina riddarsporrar med en och annan klingande fras, och ännu lättare att vinna dem och annat mer genom 2tt förkättra andra. Vi beklaga att exempel på täflan om sådana utmärkelser ej saknats i de stånd der nationen företrädesvis söker andra och solidare egenskaper. De redogörelser vi nedanföre meddela för borgareoch bondeståndens plena i går afton göra klart hvad vi mena. Ingenting kan vara bedröfligare, orättvisare och mindre fosteriändskt, än då folkets representanter inbördes anklaga hvarandra för bristande fosterlandskärlek, och vi vilja ellvarligen önska att det ungdomliga nitet hädanefter ej må känna sig ibehof af att uttrycka ett orättmät gt misstroende mot medbröder, för att gifva luft åt den i eget bröst nneboende glöden. Måtta och fördragsamhet i öfverläggning, lugn pröfning och moget afgörande, — måtte ej dessa egenskaper bannlysas ur våra representantsalar under de väl måhända kritiska, men, tackad vare försynen, ingalunda hopplösa utsigter, som öppna sig för vårt fädernesland. Ännu en gång torde uppoffringar komma att kräfvas, måhända till och med större än de redan äskade, och vi tvifla ej att de äfven skola beviljas, lika enhälligt som hittills, ifall folkets ombud vinna stadgad öfvertygelse om deras nödvändighet. Men vi vilja önska och hoppas att denna enhällighet ej vidare måtte sökas genom skrämskott och förföljelser. Vi hafva alltid beklagat det system af hemlighetsfullhet som råder i alla härtill hörande rägor, och vi önska att det måtte följas minre strängt än hittills varit fallet, öfvertygade a fäderneslandets väl på en sådan större öppenhet ingenting skulle förlora, men betydligt vinna. Skulle emellertid ytterligare uppoffringar å svenska folkets sida verkligen blifva oundgängliga, så är det sannolikt att de politiska förhållandena då gestaltat sig nog tydligt, och vårt lands ställning blifvit bestämd med tillräcklig klarhet, för att lemna all nödig ledning ät folkombudens omdöme och enhälligt bestämma deras beslut. — DD. KE. HH. Kronprinsen, Kronprinsessan, Hertigen af Östergöthland och Hertigen af Dalarne behagade i onsdags med sin ärvaro hedra en af h. ex. hr justitie-statsministern gifven större bal, i det af h. ex. bybodda s. k. Bondeska palatset vid Rosenvad. DD. KE. BH. täcktes äfven öfvervara soupern, (P. T.) — RQ—