Aftonbladet – 24 februari 1854, sida 1

arbetade för honom, nödgas vi gå något tillbaka i vår berättelse. Läsaren påminner sig måhända, huru Regina v. Duvald, vid sin första ankomst till hufvudstaden, skref ett bref till prinsen, för att föra honom tillbaka i sina armar, men huru prinsen, upptagen af sina politiska planer och öfvertygad om Reginas förlust af sin skönhet, endast besvarade detta bref med ett annat, utan att sjelf infinna sig hos henne. — Det är förbi — sade Regina för sig sjelf — han älskar mig icke mer... Är då min rol utspelt? Skall jag icke mer lyckas återtända den slocknande flamman? Prins Fredriks begär efter den svenska kronan kunde endast jemföras med hans fordna ilskarinnas åtrå att få spola markisinnorna Montespans eller Maintenons rol. Hon såg, hon drömde endast om grefliga och hertigliga kronor. Om Regina älskat prinsen skulle hon hafva förtviflat, men det sär kokettens hjerta erhåller, då en man sliter sig ur hennes armar, läkes genom samma koketteri; det är endast en förlorad skärmytsling. Regina steg upp, gick fram till den stora spegeln som prydde fönsterpelaren i hennes förmak och lät sitt ansigte och sin figur undergå den strängaste granskning. — Det var i det hela väl att han icke kom — sade hon för sig sjelf — ty nu är jag alldeles icke vacker. Hon gick tillbaka, satte sig på soffan och omläste åter prinsens bref, — fan har rätt, då han ber mig skona min helsa: — fortfor hon. Denna tanke framkallade en bild ur det förflutna... Bernhards blodiga vålnad. Hennes vrede upplågade vid minnet af denne upphofsman till allt hennes lidande... af denne man, som föraktat hennes kärlek och hvars! minne hon derför nästan hatade. i Hatade! ja, ty icke nog med det förakt, hvarmed han bemött hennes passion — förskräckelsen öfver hans fasansfulla sjelfmord hade dessutom träffat henne med ett dödligt slag, hade beröfvat henne hoppet att blifva mor och förstört hennes helsa och skönhet. Då hon återkallades till lif och besinning, och såg i spegeln sitt härjade utseende, kände hon hatets bitterhet med fördubblad styrka uppvexa i sin själ. Men mot hvem skulle detta hat rigta sina pilar? Mot Bernhard? Ack, han var ju redan gången till detland, dit intet hat förmår förfölja, Men hon hade en annan