Aftonbladet – 23 februari 1854, sida 3

gens befallningshafvande i Elfsborgs län ingifne, in skränker sig, denna dag, — den afslagna ansöknin: gen inberäknad, — till allenast (5) fem. Elfsborgs läns landskontor den 20 Febr. 1854. J. M. Ryding. S————— OTO — Vi ha ej velat vägra plats för nedanstående af åtskilliga handlande i Piteå undertecknade uppsats om ezxportförbud för sparrar, vid hvilken vi inskränka oss att erinra, att de uppgjorda kalkylerna synas utvisa att det i sjelfva verket icke är någon omogenhet hos den till sparrar fällda skogen som utgör rätta grunden för anmärkningarne utan okunnigheten hos skogsfällarne, som ej inse att de skulle förtjena mera på samma skog om den fördes till sågverken, än då den utsändes i form af sparrar. Hvarföre allmogen vid sådant förhållande ej föredrager att sälja skogen till sågeller skeppsbyggnadsvirke, upplyses icke. Uppsatsen har denna lydelse: Ibland binäringar finnas inga här i orten, hvilka utöfva en så välgörande inflytelse på landets välmåga, som sägverksrörelsen och speppsbyggerierna De betydliga summor, som för produkterna af dessa handteringar årligen från utlandet inflyta, komma icke ensamt producenterna tillgodo, utan spridas till största delen ut bland ortens arbetande befolkning, hvilken nästan öfverallt är i tillfälle, att deraf för virke och tjenstbarheter tillegna sig en ganska lönande biförtjenst, fullt tillräcklig att betäcka hus hällens ärliga kontanta afgifter. — Ingen rättänkande samhällsmedlem kan derföre annat, än uttala den innerliga Önskan, att dessa när ngars bestånd blifver i möjligaste mätto för framtiden betryggadt, helst deras omintetgörande skulle framkalla en så allmän nöd, att den svärligen stär att afhjelpa med nya inkomstkällor, under en längre följd af år. Seende saken ur denna, efter vär öfvertygelse rigtiga Synpunkt, hafva undertecknade, dertill uppmanade af omtanka för ortens framtida väl, ansett oss pligtige att fästa, såväl rikets nu församlade ständers, som vederbörande embetsmyndigheters uppmärksamhet, på ett länge allmänt öfverklagadt missbruk, som om det ohejdadt fär fortfara otvifvelaktigt kommer, att inom kort tillintetgöra de ifrågavarande, för ortens välständ behöfliga näringarne. Missbruket, som vi säledes ansett oss uppmanade att påpeka, består uti den till öfverdrift, nu i flera år, bedrifna handeln eller utskeppningen på utländska orter af sparrar och annat fyrhugget virke, af smärre d mensioner än 8 tums fyrkant. — Under en tid då sågverksrörelsen bedrifves i tilltagande skala, då större skeppningar af bjelkar ega rum, och då flere skeppsbyggnader ärligen utföras, samt tillgången på fullmogen skog för dessa ändamål tages i strängt anspräk, uthugges till sparrar den närmast uti återväxt stående skogen från träd af 10 tums bredd i lilla ändan, som erfordras till 7 tums sparr, ända ned till ungskog af 4 tums diameter. Hvad som härefter lemnas qvar, bestär alltså af unga telningar och smäskog, som med den långsamma återväxten i denna så långt upp mot nordpolen belägna ort, ännu fordrar åtminstone 100 år för att vara användbar till sägstock eller skeppsplanka; och deraf följer ju ovilkorligt, att säsom vi nämnt den tid ej är aflägsen, då både skeppsbyggeri och sägverksdrift måste inställas, derest icke en gräns sättes emot sparrhygget. Härvid motse vi den invändning, att uti denna ort, der landssträckorna hufvudsakligast utgöras af skogbeväxta ödemarker, den förespeglade ödeläggelsen icke kan vara af någon särdeles oroväckande beskaffenhet. Vi svara dock tryggt, att förhållandet fullkomligt är sädant vi det uppgifvit; ty erfarenheten ja redan visat, det vära farhågor icke äro ogrundade. Byarne vid kustlandet och de något nära strömdrågen belägna hemmanen hafva sina skogar redan så ödelagda, att bönderna nu behöfva frän aflägsna trakter köpa husbyggnadstimmer, samt nödgas, om de just icke hafva brist på nödigt bränsle, åtminstone derå använda en för denna ort oerhörd kostnad. Men det är icke blott till de afvittrade och enskildt egovälde nnderlagde skogarne, som den af sparrhygget förorsakade förödelsen sträckt sig. Äfven kronoskogarne, hvilka bort vara fredade, då länsstyrelsen haft all möda ospard, att desamma från dylikt hygge bevara, utgöra det oaktadt det territorium, som på sednare tiden fått tillsläppa hufvudsakligaste delen af det från orten exporterade sparrbeloppet. Och om exporten får fortgå, blifva således de också snart förstörda, helst kontrollen mot äverkan å desamma är i det närmaste omöjlig, då ingen jägeribetjening finnes, utan skogarnes vård ensamt är beroende af kronobetjeningen, samt man icke kan begära att en illa aflönad länsman, som i öfrigt har trägna tjenstegöromål att sköta och som staten icke består nägot arvode för skogsvärden, skall kunna hafva både tid och håg, att låna erforderlig tillsyn å äverkningar från kronoskogarne, som ofta inom ett länsmansdistrikt upptaga en arealvidd af 30 3 40 qvadratmil och der utöfver. Vill man derföre vinna det af behofvet högt päkallade ändamålet, mäste alltså nägot kraftigare medel mot det onda påtänkas, och sådant stär efter vär äsigt icke att finna annorledes, än genom förbud mot utförsel af sparrar eller fyrslaget virke under 8 tums fyrkant. . Vi höra visserligen icke till dem, som i strängt mål vilja påkalla exportförförbud i tulltaxan; men så länge förbud i afseende å någon exportartikel existerar, så är vår fulla öfvertsgelse, att förbud mot exporten af sparrar är det, som i första rummet bör komma i fråga, då detsamma utgör enda medlet, att för framtiden bevara beståndet af skogar, utaf hvilkas tillvaro ortens icke obetydliga befolkning, nu och i en ganska afägsen framtid, skall hafva att päräkna sin utkomst. Att för närvarande gällande utförseltull å sparrar icke verkar till målet, har erfarenheten redan visat, emedan exporten, efter det tullafgiften stadgades, årligen tilltagit. En förhöjd tullafgift blifver också, efter all anledning, lika litet till ändamålet ledande, emedan den endast framkallar försök till lagöfverträdelser, som med bästa vilja hos tullkammarföreståndarne svårligen kunna förekommas. Och vi anse af sådan anledning oss icke handla opatriotiskt, då vi förorda utförselförbud uti det ifrågava rande afseendet, äfven om det skulle i tulltaxan qvarstå, såsom det enda deri befintliga. Huru betydlig är då sparrexporten i Norrland, efter den kan väcka sädan oro, torde många med förhållandena obekanta fråga? Vi äro väl icke i tillfälle, att till siffran uppgifva exportbeloppen för samtliga norrländska lastageplatserna, men vi hafva å tullkammaren i Piteå gjort oss underrättade om antalet af de sparrar, under 8 tum, som ifrån Piteå seeken blifvit sista sommaren för export till utländsk ort förtullade, och förnummit letsamma uppgå till icke mindre än 77,753 stycken. Lägger man dertill: att sparrvirke äfven skeppas på nländska orter, utan att här undergå tullbehandling, ller blifva i tulljournalerna synligt: att tullförsnillNing också kunnat cga rum: samt att fera skeppsaster sparrar ännu ligga qvar, som ehuru huggna eh till lastageplats medförde, dock icke blifvit, för orist på fraktlägenheter under sistliden sommar utförde, så kommer man till det resultat, att endast nom en socken omkring 100,000 unga och icke fullnogna träd blifvit på äret fällda och säsom sxarrar örsälda. Och då efter all anledning förhållandet är nära enaha:da i Norrlands öfriga socknar, följer ju leraf att skogarne, huru vidsträckta de än må vara, ikväl skola, om afverkningen får i samma skala fortså, inom högst få år förstöras. Medförde denna ödeläggelse för tillfället någon törre pekunier inkomst åt leverantörerna, än som af skogarne med en klokare hushållning kunde dragas, åge deri någon, änskönt felaktig grund, hvarföre narrhygget kunnat bringas till den enorma höjd som