Aftonbladet – 23 februari 1854, sida 2

TaUUaU. . Utrikes Korrespondens. (Prån Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn d. 14 Febr. 1834. Ministerkrisen, som jag berörde i mitt sednaste bref, fick en helt annan utgång än jag eller någon annan väntade och kunde vänta. Sedan allt så högligen blifvit ställdt på sin spets, att det tycktes som man endast hade att välja emellan konferensrådet Wegeners afskedande och ministerens abdikation, inlät man sig 14 dagar efter krisens utbrott på en kompromiss, som säkert är den största politiska skandal som inträffat under vår konstitutionella statsform: man gaf en cembetsman, som i båda instanserna var frikänd från generalfiskalens åtal, och hvars tjenst i vigtiga statsangelägenheter blifvit begagnad, ännu medan aktionen pågick — en offentllig skrapa i form af ett kongl. reskript. Förbiittringen öfver denna ministerens åtgärd är utcomordentlig och allmän. Ty konferensrådet Weegener, man må väl erinra sig det, är icke någron radikal, som vill eller har velat omstörta det bestående; han är en gammal konservativ med gammalmodiga legitimistiska böjelser, som sätter konungahusets och kronans ära öfver allt; han är vår grundligaste historiker, som genom sina forskningar 1 grund nedgjort Augustenborgarnes pretentioner, och fogar man härtill att han är danskheten tilllgifven med if och själ, kan man lätt fatta att alla, såväl den gamla konservativa stamtruppen, som grånat under cancelliets styrelse, som den simple borgaren, hvilken hatar Augustenborgarne såsom arfsynden, liksom också alla yngre liberala för hvilka danskhet och frihet för ögonblicket äro likbetydande, stå på konferensrådets sida, — alla, med umdantag af ministerens trognaste drabanter. Deen allmänna indignationen sökte och fann ett utttryck i oppositionspressen, som med rätta betecknade -ministerens beteende vid detta tillfälle såsom ett försök att förödmjuka, konungen, hvilket om det återupprepas kan leda till konungens abdikation. Ministeren har påbjudit sina organer tystnad, för att undgå nederlaget i en diskussion, och har i dag offentliggjort sitt svar: det består i aktion mot tidningarne F2drelandet och Dagbladet,, för attt ha brutit mot tryckfrihetslagens 6 S, som bestämmer fängelsestraff från 3 till fyra månader, för att ha gjort Hans Maj:t till föremål för fornär-melig omtale,. Då man erinrar sig att nämnda blad alltid ha kämpat för majestätets oantastelighet och med ifver bekämpat det lumpna sätt, hvarpå Kjöbenhavnsposten, det ena af de ministeriella bladen, diskuterat konungens privatförhållanden och giftermål med grefvinnan Danner, så tager sig en aktiom mot dem för förnärmelser mot konungens person något löjligt ut. Hvad utrikesangelägenheterna och Skandinaviens förhållanden till dessa angår, så gör sig en märklig skillnad gällande mellan oss och våra grannar på andra sidan sundet, i afseende på sättet att betrakta och uppfatta dem. Under det den svenska pressen i ledande artiklar sträfvar att lemna en klar blick öfver händelserna 1 utlandet, och genom originalmeddelanden från Europas vigtigaste städer ofta ger en intressant belysning af hvad som passerar, ligger denna sida af journalistikens verksamhet hos oss alldeles i träde. Orsaken härtill är icke blott att söka i den omständigheten, att vi 1 åtskilliga år haft nog att göra med att sopa för vår egen dörr, med att gifva de nya institutionerna rot och hålla ett vaksamt öga på händelserna i hertigdömena utan isynnerhet deri, att pressen ntill 1848 icke fick sysselsätta sig med utländska angelägenheter, då man undantager den privilegierade pressen, som var underkastad censur, och publicisterna ha derigenom vant sig attarbeta 1 andra riktningar. Orsaken må nu vara hvilken som helst, så är dock följden den, att folket har ringa intresse för hvad fom passerar utom våra gränser, och det kan derför icke förundra dem att kriget i Tirkiet här icke följes med synnerligt intresse och att segern vid Csitate, hvilken, såsom ag ser af notiser i danska blad, hos er till och med framkallat toaster vid det unga hovet,, nästan alls icke blifvit observerad i Danmark. Vid vårt hof dricker man visserligen någon gång ett glas — för konferensrådet Wegeners försvarare inför rätten, men låter Csitate vara Csitate. Hvad som intresserar oss mest är bevarandet af vår neutralitet, hvartill vi Ssynas ha goda utsigter. Icke blott har England, enligt en i går hitkommen telegrafdepesch, gifvit sitt samtycke till neutraliteteng bevarande, utan till och med Ryssland har, enligt hvad utrikesministern nyligen till en och annan person yttrat, erkännt densammna, hvaremot samma stormakt, efter hvad här bex stämdt försäkras, skall ha åtskilliga betänk ligheter med afseende på de svenska hams narne. Stor förundran har det här väckt, att vår underliga krigsminister plötsligen fallit på den dåen att desarmera Kronoborgs fästning, i det an bortfört alla dervarande gröfre kanoner ill Nyborg och Fredericia. Kroneborz är väj cke egentligen, såsom ,ordspråke: lyder nyckeln till Östersjön, men under ett fred iot förhållande till Sverge — och i ett så