Aftonbladet – 22 februari 1854, sida 3

(Insändt.) Några ord angående de mot neutralitetsförklaringen väckta betänkligheter. Det har blifvit sagdt, att betänkligheter af allvarsam art blifvit från ryska sidan framställda mot den af de skandinaviska makterna utfärdade neutralitetsförklaringen. Man har uppgifvit, att kejsar Nicolaus ansett densamma i så mätto mera gynnande för de vestra alierade stormakterna än för Ryssland, att, då det sednare riket icke behöfver anlita fremmande hamnar, Englands och Frankrikes flottor, längt aflägsna från egna kuster, hafva framför Ryssland en öfvervägande fördel genom tillåtelse att inlöpa och reparera i svenska, norska och danska hamnar, och att, ehuru denna rättighet hlefve gemensam för de krigförande, vore dock fördelen för Ryssland endast skenbar. Våra stora tidningar hafva äfven medgiivit att förhållandet är sådant; men ansett en kompensation ligga deri, att då priser icke få införas eller försäljas inom Skandinaviens områden, men Ryssland har närbelägna egna hamnar att dit införa de priser de kunna göra, så har Ryssland, när striden skall utkämpas inom Östersjön, naturförmånen på sin sida, hvilken äter dervid ligger emot England och Frankrike. Lemnande dessa åsigters behörighet derhän, vill insändaren anföra sin, huruvida den ena eller andra af de supponerade krigförande makterna må af den proklamerade neutraliteten finna sig gynnad eller förfördelad. Ins. menar, att ingendera har skäl dertill, men på annan grund. Är det gifvet att ett blifvande sjökrig skall inskränkas eller ens fortfara inom Östersjön, eller kan ej krigsteatern förflyttas till Nordsjön? Ins. ser välicke stor sannolikhet för det sednare; men likväl kan man föreställa sig eventualiteter, hvarigenom scenen kunde ombytas. Stormar kunna skingra eller förstöra en stor del af de förenade flottorna, — bevis derpå: den s. k. oöfvervinnerliga spanska armadans öde under Filip d. II —; alltför djerfva anfall mot befästade marinetablissementer straffas med förluster; inträngande och manövrering i tränga pass hafva samma olyckliga påföljd, som den för svenska örlogsflottan nära Wiborg under Gustaf III:s krig; England och Frankrike kunna upphöra att vara bundsförvandter, och tvärtom blifva hvarandras fiender, hvarpå den fina ryska politiken säkert ej försummar att arbeta. Detta allt ligger in m möjlighetens gräns. Men om ock individen tviflar på, till och med anser otroligt, att dessa omständigheter i den män skulle inträffa och verka, att hafvens drottning icke på Östersjön alltid blefve den herrskande, så få de regeringar, hvilka utfärdat neutralitetsförklaringen, ej betrakta saken på samma sätt. De måste förutsätta likhet i allt; eljest vore de icke neutrala. Säledes mäste deras offentligen uttryckta tanka vara, att den ena krigförande, lika väl som den andra, kan blifva den segrande; och då kejsar Nicolaus, genom afvisande af alla billiga bemedlingsförsök, uppmanat till den fejd, som förestär, och genom sina storartade krigsrustningar äfven till sjös tyckes anse sig vuxen att mäta sig med de 2:ne vestra sjömakterna, så voro det förnärmande för hans storhet om makter af andra rangen skulle sätta i fråga, att krigslyckan på hafvet ej kunde förklara sig äfven för Ryssland, och att det möjligen kunde utestänga sina fienders flottor frän Östersjön. Under denna förutsättning och om Nordsjöns böljor blefve vittnen till en fortsatt kamp, så ckulle förhållandet blifva omvändt mot hvad det varit i Östersjön. Dä skulle ej de vestra makterna draga någon nytta af Skandinaviens hamnar, såsom egande egna nära, men deremot Ryssland njuta fulla och enda fördelen deraf. Dessutom, äfven om det hufvudsakliga sjökriget komme att inskränkas inom Östersjön, blefve det alltid af vigt för Ryssland, att nd rtyg frän Finland och Riga hafva öppet, att vädliga tillfällen inlöpa både ide skanrikenas öste vamnar och i dem vid Nordoc sjön, ensom i Arkangel byggda örlogsskepp och till Nordsjön detacherade lätta krigsfartyg i dessa rikens der belägma hamnar kunna söka skydd. På grund häraf synes, hvad den betänkliga frågan angär, att fullkomlig likhet mellan vederbörande i neutralitetsförklaringen blifvit iakttagen, och att ryska kejsaren saknat fog till anförande af anmärkningar mot berörde förklaring af mer eller mindre allvarsam art. Skandinaviska regeringarne kunna icke, utan åsidosättande af deras värdighet, äterkalla eller förändra hvad de öppet på de rättsenligaste grunder, säsom strängt neutrala, inför Europa och Amerika högtidligen proklamerat. sa ANETTE