Aftonbladet – 22 februari 1854, sida 2

m friherrinnan Duval skulle synas litet frivole, måste nan väl låta något passera, en faveur de ssa beaute et sa eunesse. Majoren runkade på hufvudet. — Men inte hennes klädning... Negrinnan i all sin nakenhet, då hon på knä tigger de barbarer, som kallas Europeer, att ej bortsläpa henne sjelf i slafveri eller rycka hennes barn ur hennes armar, är tusen gånger blygsammare och oskuldsfullare än dessa qvinnor, som fräckt blotta sina behag inför hela verldens ögon... Öfversten stannade och betraktade sin vän med någon förvåning. — I sanning! du är dig icke lik, — sade han. — Har du blifvit prest? — Jag? nej, icke det jag vet. — Hm! du predikar... — Du kan ha rätt. Min långvariga bortovaro rån Europa har gjort, att mycket förefeller mig stöande, som j knappt märken; ... med undantag likväl tt gå på en källare, — tillade han skratande, — ty jag finner det ganska trefligt att vid ett glas vin i allsköns ro och beqvämlighet få prata med er gammal vän. Han såg sig om, men ingenstädes kunde han upptäcka den inbjudande gröna kransen. — För tusan, — utropade majoren något otålig, — finnes det då ingen källare här i grannskapet? — Åh jo, låt oss gå till Castenhoff. Der finnes temligen godt vin. De båda vännerna följdes åt till källaren och slogo sig ned vid en flaska hochheimer i ett af de inre rummen. — Icke så dåligt — sade majoren, i det han smuttade på sitt glas, — och ännu bättre derigenom att jag efter så många års frånvaro ändtligen får dricka din skål. De klingade och glasen tömdes i ett andetag. Men hastigt försvann den glädje, som lifvade Stobees anletsdrag. En mörk sky flög öfver hans panna. — Broder, — sade han med qväfd röst, — då vi sist råkades stod Sverige ännu på höjden af ära och makt... Polackarne voro slagna vid Clissow — mins du den dagen? — och lejonet skyndade på segerban framåt... Och nu... hvilka vexlingar, hvilka lidanden, hvilken förödmjukelse! Nu är hjelten fallm och hans folk vanmäktigt, blödande, prisgifvet åt rogiriga grannar, som skola höja sig på dess fall. Loos svarade ej. Han blickade dystert framför sig. . (Forts. följer.)