Aftonbladet – 22 februari 1854, sida 2

an Re rn nn rer re lärer till och med sjelfva stenarne att tala om kärleken barn och mödrar emellan. Damerna sågo på hvarandra och öfversten inföll leende! — Nu dukar du väl upp en historia för oss? . — Känner du ej sagan om Memnons-stoden? — sade majoren. — Hvarje dag, då morgonrodnans första stråle bränner honom, höres ett klingande ljud, liksom en helsning till henne, som troddes ha varit hans moder, — och när solen går ned och aftonrodnaden leker på stodens hufvud och natten med sin vida mantel in-: sveper himmel och sandhaf, — då höres återigen detta samma klingande ljud, hvarmed sonen helsar till afsked sin moder, den flyende Aurora: För ett ögonblick förstummades alla... Emerentia, emedan hon var ogift, Regina, emedan hon var förbittrad och dessutom ej älskade barn, ehuru hon nu hade för mycken takt, att göra en invändning i ett ämne, som rörde qvinnans heligaste pligter, — fru Langenhjelm emedan berättelsen om Memnons-stoden ville komma hennes hjerta att brista. Stobge, som såg sin fästmös upprörda sinnesstämning, ville börja ett nytt samtal, då majoren förekom honom och upprepade sin fråga. — Hvem tillhör denna lilla flicka? — Det är ett fattigt faderoch moderlöst barn, som är upptaget, sade öfversten hastigt. — Hennes föräldrar äro oss okända, men fadren skall ha varit officer i svensk tjenst, efter hvad vi tro oss ha anledning att förmoda. Men hvad han hette känner jag icke. Loos svarade ej, utan nedsatte lilla Cornelia på golfvet, uppsteg och föreslog öfversten att göra en promenad. — Det var så längesedan jag var i Stockholm, — sade han, — och denna dag är ju den enda jag kan disponera. Öfversten samtyckte, gjorde en artig ursägt för gästerna och lemnade vid majorens sida rummet. ÅTTONDE KAPITLET. — Men bror, hur kan du låta sådana, jag hade så när sagdt, slynor umgås med din blifvande hustru? — — voro de första ord majoren yttrade, sedan de kommit ned på gatan. — Hur då? — genmälte öfversten. — Fröken Diben är i besittning af drottningens hela förtroende, och