sten fröken v. Bilow, hvilken han det föregående året set i Christinehamn. Regina återtog: : — Om herr öfversten vill hafva den godheten stig upp till mig — detta är mitt hus — kunde vi måhänd upptäcka något medel att hjelpa de stackars menni skorna. Emellertid hade öfversten dragit sig till minnes-at hon ej mera var fröken v. Bilow, utan i stället friherin nan Duvald. . Det hundratungiga ryktet hade längesedan utpeka Regina såsom ett renommeradt fruntimmer. Det ä denna Nemesis, som drabbar lättsinnet och lasten, i trot: för den aldrastörsta försigtighet. I anledning häraf stud sade öfversten också vid hennes anblick; men det med. lidande han lät påskina, kanhända också hennes skön: het, rörde honom. Det ogynnsamma intrycket försvann Öfversten bjöd henne armen. Uppkommen till sig mottog hon öfversten på de mest förbindliga sätt. Det stackars parets förlust ble: snart ersatt först genom några bidrag ur hennes kassa, sedan genom en anteckningslista, hvarpå hon skref sig sjelf för trettio daler och lofvade att innan middagen fylla resten. Oförväntadt erhölls, innan Stobee taget afsked, ännu ett bidrag. Fröken Diiben kom och kastade äfven ut några daler. Det stackars folkets sorg förbyttes iden högsta glädje. Lika glad som de, brann öfversten af längtan att få föreställa sin blifvande hustru för dessa aktningsvärda damer. De lofvade att på eftermiddagen göra. en visit hos fru Langenhjelm, och tviflade ej att listan då skulle vara fulltecknad. SJUNDE KAPITLET. Klockan var half fyra. Kaffebordet stod redan dukadt vid soffan. -Fru Langenhjelm sjelf sattvid fönstret framför sitt sybord, sysselsatt med ett litet broderi; i rummet innanför satt Cecilia vid sin sybåge. Barnen lekte, och öfversten gick fram och tillbaka i rummen. rött vid att vänta på sitt kaffe, yttrade han otåligt: — Detcär förskräckligt: hvad: de: fruntimwen dröja . Deruti, min bästa Catharina, likasom i mycket annat, är du ett undantag. Du låter aldrig vänta på dig. — Kära Stobee ... det är ju förnäma damers vanliga