Aftonbladet – 22 februari 1854, sida 1

Nu var det barnens tur att komma in och hellsa. August, öfverstens son, och Cornelia kommo först sedan Cecilia, ledande fru Langenhjelms lilla dotterson. — Detta är August Stobe, — sade fru Langenhjellm. August, en glad och frimodig gosse, steg dristigt fram och kysste artigt damerna på handen. — Och det här är Gustaf von Gerdten, min dotterson, — fortfor hon med darrande röst, i det hon lutade sig ned för att dölja de tårar som banade sig väg under de sänkta ögonlocken. er åa Medan Emerentia skänkte de intagande barnen hela sin uppmärksamhet, höll Regina med ett eget uttryck sina ögon fäst ..!se på Cecilia, som å sin sida af förlägenhet knappas: vågade upplyfta sina, och hvars ansigte och hals färgades af den skönaste purpur. Vid anblicken af Cecilias barnsliga skönhet sprang en känsla af hat och afund upp i Reginas bröst. Gerom Gyllenroth kände hon för länge sedan den unga flickans historia, och någon i hofvets hemligheter invigd person hade hviskat i hennes. öra, att hon måhända i öfverste Stobåees lilla fosterdotter hade att frukta en farlig medtäflerska. Fion kunde ej heller undgå att märka, det Cecilia med blygselns rodnad betraktade den förnävsa friherrinnans lättfärdiga toilett och den känsla af förlägenhet, som dervid ovilkorligt uppstod hos henne, tryckte hatets pil ännu djupare i hennes bröst. I detta ögonblick svor hon den unga flickans undergång. Regina visste emellertid ingenting om, att prinsen redan en gång genom madam Hofverberg sökt locka Cecilia i sina snaror. Öfversten hade under ett mellanfyra-ögon upplyst sin fosterdotter om allt och förbjudit henne att yppa det ringaste. Fru Langenhjelm hade icke märkt Cecilias frånvaro, och denna hiudelse förblef sålunda en hemlighet emellan Cecilia och öfversten. Sedan Cecilia och Cornelia, hvilka såsom upptagna barn af okänd härkomst, ingalunda kunde göra anspråk på att kyssa de förnäma damernas hand, i stället enligt tidens sed nästan knäfallande kysst kjortelfållen, frågade Regina vårdslöst: — Hvem tillhöra dessa båda flickor? Hon visste att hon med denna fråga skulle tryccka ett hvasst törne i den stackars Cecilias oskyldiga hjerrta. Fru Eangenhbjelm, stött öfver hennes ton och seernde Cecilia skifta färg, svarade hastigt: — De äro mina fosterdöttrar och mig lika kära ssom mina egna barn. ä