Aftonbladet – 22 februari 1854, sida 1

ÖPTERSTE STOBEE)) HOLSTEINSKA PARTIET. — Hvarför gråter du flicka? — sade Stobåe. — Herre Gu tröstandes, så svårt dä ä? — Hvad är det då, som är så svårt? Kanhända kar jag hjelpa dig. i Flickan, på hvars sorgbundna hjerta öfverstens ord föllo som en he:lande balsam, förtäljde nu sin historia ... — För si Ollle och jag voro förlofvade — sade hon — och skulle göifta oss, men fattig va han och fattig va ja, och derför tcog vi tjenst hvar på sitt håll för att spara ihop en styfver.... I åtta år tjente vi och nändes knappt se på pengarne en gång, utan di fick stå inne hos husbond, ända tillss nu, då vi hade att fordra flera tjog daler... Och vi tskulle köpa stuga och ko, Olle och jag kan tänka... coch så räkna di upp våra pengar i små kopparbitar, inte värda ett halföre, men si just vid dä lage lyste de af med de derna mynttecknen, som de kallas, på predikstolen, och vi fingo inte... allsinte... bara den här grytan att koka vår vattvälling i... Och han började gråta bittrare än förut. Med största deltagande betraktade öfversten det stackars paret, som sålunda gått miste om 8 års arbete och mödor. i Detta -var då upplösningen på desra olycksaliga myntteckens historia; ty man kunde vara förvissad om, att denna händelse ej var den enda, utan att ganska många dylika olyckor, i mångfaldiga färgskiftningar, allt efter stånd och vilkor, skulle ega rum. Men. dessa betraktelser gagnade ingalunda det-stackars paret. Sjeelf hade öfversten ej råd att bortskänka så mycket penggar. Emellertid räckte han:dem ett par silfverstycken, c och stod just och funderade på något medel. att helt ochh hållet hjelpa dem, då han blef förekommen af ett fruntntimmer som sade: — De stackikars menniskorna! Man måste hjelpa dem. Han.såg sigg om, och bakom honom stod ett ungt skönt fruntimmoaer af högt stånd, enligt hvad hennes klädedrägt utvisadde. Vid första anblicken igenkände öfver) Se A.B. .:is3 1, 3, 4, 10, 11, 13-15, 17, 18, 20, 21, 23, 24, 26—28; 30, 233, 35, 37—39, 41 och 42.