Aftonbladet – 21 februari 1854, sida 3

BVINas IOl. FakKVoriet larer varit brandtörsäkradt men ieke de begge ladorna. BLANDADE ÄMNEN. — Grefrinnan Ida Hahn-lHahn, scom blfvi utnämnd till abbedissa för det af henne upprättad klostret i Mainz, tillbringar nu sitt lif inom des Å heliga murar. — Ernst Mahner som issimmare, En iN:.u. wied utkommande tidning berättar under den 4 Febr I går eftermiddag drog ett hittills ej sedt skädespe en otalig menniskomassa till Rhein. Den för nägra dagar sedan återkomna ursundhetsaposteln Ernst Mah. ner visade sig nemligen midt i Rhein utsträckt på ett isstycke, styrande floden utföre och endast klidd i ett par tunna simbyxor. Då han kommit midt bron bragte han den på stranden samlade mennis!o massan sin helsning och rekommenderade i ett längre tal sin helsobringande urhelsoläras åt allt som li och anda har. Efter ett för äskådarnes helsa upp gifvet trefaldigt hurra kastade han sig frän sitt is stycke i floden, och svingade sig dereftem i en liter bät, i hvilken han fortsatte sin färd utför floden. — Sebastopol. Om möjlighetem för der förenade flottan att sätta sig i besittning af denna för ointaglig ansedda ryska örlogshamn, yttrar sig er korrespondent till en engelsk tidning, hvilken bafi tillfälle att på ort och ställe taga kännedom om stillets befästningar, på följande sätt: — — Jag anser ej att det skulle vara nägon oöfvervinnerlig svärighet att bemäktiga sig denna st kallade ointagliga fästning. Natur att bestämma en fästnings styrka S drig blifvit aflossade annat än till satt; omöjligt för den mest oförskräckte att sägga i att Sebastopol har ett fruktansvärdt utsee det endast från sjösidan. Det äterstår ännnu att visa att batterierna äro jemngoda med de erngelska och franska örlogsfartygs, som kunna komma att föras emot dem; och äfven om detta skulle amses för ett alltför äfventyrligt försök för att kunna vägas något som vi till flottornas heder knappt vilja tro, — så fins det intet rimligt skäl, hvarföre icke de höjder, som i behagliga formationer resa sig bakom staden, skulle kunna besättas af franska och engelska matroser och mariner, hvilka kunde landsättas i nägon af de små lugna, obefästade vikar, som så pittoreskt inbugta i nämnde höjder, och hvilka otvifvelaktigt skulle finna det vara en angenäm sysselsättning att uppkasta batterier och planterra kanoner, allt med beräkning att skjuta i stycken1i denna ointagliga fästning, som, i parentes sagdt, epj har nägra kanoner riktade mot landtsidan att gifvra dem sina skott tillbaka. Detta är det förfaringssätt t jag i egenskap af en person, som färdats in till Sebaastopol, bäde från landtoäåh sjösidan, skulle vilja tilllstyrka amiral Dundas att följa. — — — — ÖOfverste Bowie och hans knif. I tidningen New Quarterly Review läses följande berät telse: Den aflidne berömde amerikanske statsr nen H. Clay berättade en gäng för sina vänner danstäende händelse. Då han en gång i sin ungdom reste i en diligens i en af de sydöstra staterna, befann han sig i sällskap med tre andra personer, bestående af ett ungt fruntimmer och hennes man, s: mt en i en kappa insvept person, hvars ansigte lil s var doldt af kappan och som tycktes njmta af nens gåfva i fullt. mätt. . Plötsligen stegz en re ; solbränd Kentuckyer, rökande på en cigaarr, in i diligensen och säg sig bistert omkring, aalldeles som ville han säga; jag är till hälften häst ooch till hälften alligator, den gulaste blomma i skopgen, svafvel helt igenom, undantagandes hufvudet ochi öronen, ty de. äro af skedvatten.. Han säg ocksä werkligen så slupsk ut som en slagtarhund och utsände nägra välliga rökmoln, utan -att bekymra sig om sina medresande, isynnerhet fruntimret, som visäde några rädda ecken att han vore henne till besvär. Efter nösra yysta hviskningar, anmodade hennes man den främmande i de höfligaste ordalag att upphöra med rösan det, emedan det plågade hans följeslagerska. Jag var betalt min plats., svarade rökaren, jag rökar 1 mycket jag behagar och hela helvetet skall icke. 4 mig att upphöra dermed. Härvid vissade han ett aotande ansigte och rullade ögonen så bisstert son: en skallerorm. Det var tydligt, att han ickke hade nåsot emot ett gräl och att detta, i fall dett komme att ega rum, skulle sluta med en strid på Hif och död. Den unga mannen, som talade med honoom, bäfvace tillbaka. och teg. Blodet kekade i Clayy. Han öfvervägde ett ögonblick om han skulle Iblanda sie i saken, men ände en naturlig motvilja attt ädraga sig len: reslige motståndarens väldsamheter. I detta lag: ösa land visste han att hans lif ohämnaddt kunde bli ippoffradt. Han insäg, att han, hvad kropppskrafter beräfftar, icke var kampen vuxen och fann . slutligen att ran: icke å la. Don Quixotte borde uppptaga en anlan, persons strid. Ehuru han kände2e medlidanle med den förnärmade och motvilja mot förnärnaren, beslöt han likväl att förhålla siig stilla, då detsamma tlen i kappan insvepta gestallten helt tyst ntog en upprätt ställning och lät kappam falla utan ninsta ansträngning eller häftighet. En liten, men enfull man i. en simpel, tätt tillknäppt rock, blef nu ynlig, och ett par klara, grä ögon sökte den glupske Centuckyerns vilda blick. Utan. att säga ett enda ord, örde den. lilia leddockan handen upp under sin ockkrage bak på ryggen och framdrog längsamt och ugnt från detta besynerliga gömställe en läng, utomrdentligt läng och blank knif...;eFrämling; sade an, mitt namn är öfverste James Bowiie ), välbeant i Arkansas oth Louisiana, och kasstar ni icke traxt på. minuten er cigarr ut genom fönstret, så änner jag denna knif genom era inelfveor så säkert om döden. . Clay. sade, att han sedan aldrig kunat glömma uttrycket i öfrerstens ögon vvid detta tillälle. .Det. bufvudsakliga intryck, de gjjorde på hoiom, var, att hotelsen helt säkert skulle utföras och amma öfvertygelse intog synbarligen äfven snart entuckyern. Ett par isekunder mötte hans ögon owies, men de voro de svagare och-han dukade uner.; -Med .en ed ryckte han cigarren ur sin mun ch islängde den sneglande ut genom fönstret. Derpä ömde öfverste James Bowie lika lugnt åter sin långa nif: på dess. besynnerliga ställe, insvepe sig, utan tt säga ett ord till nägon af de öfriga, eller ens beärdiga. dem med ensblick, i sin kappa och förblef ;st ända till resans slut.r (3. H. T) — En ertappad tjuf. En korrespondent till Barometern, berättar följande historia: För nägra är sedan hade en bonde, boende i brefrifvarens grannskap, till sin gård hemkört nåra mnar björkved. Gäng efter annan märkte bonden t ved blef bortstulen, men tjufren kunde ej på nåot sätt upptäckas, hvarföre bonden nu föll på det det att köpa sig ett skålpund krut; samt inborrade t dugtigt skott i ändan af hvarje af dåe öfverst på umnen liggande vedträden. Ett par monrgnar derefr skulle en af grannqvinnorna baka bräåöd, hvarföre Uppfinnaren af den beryktade Bowiek:knifven, som oftast bäres på ryggen, dold under rocke:en. Klingan, som befinner sig i det långa skaftet,t, utspringer IT 2 AL ee oo mr ooo