Be UCUCIVOPA, SOM på ettersommaren inträttade, fhjelptes ärsvexten allt hvad hjelpas kunde, och den repade sig i allmänhet på ett sätt, som säkerligen Jöfversteg allas förväntan. Man frägar vidare vmänne säden efter dess aftröskning visat sig mindre gifvarde, än hvad den utlofvade, dä den vexte på . arken? Jag tror, att äfven härvid hvar och en mäste obetingadt medgifva, icke blott att säden till qvaliteten varit förträfflig, utan ock att qvantiteten deraf uppgått till vida mera än man i allmänhet vägat hoppas. Dertill kommer att potatesskörden nästan utan undantag varit alldeles ovanligt gifvande, och för sävidt den nu vexande grödan kan tagas i beräkning, bör dess beskaffenhet visst icke inge några farhågor; den stär tvertom Gudskelof sä vacker man nägonsin kan begära. Säledes har, i berörde hänseende, intet förhällande efter kungörelsens utfärdande uppkommit som kan gifva stöd ät den föreslagna ätgärden. Utskottet anför emellertid 2:ne omständigheter som under tiden skola hafva mellankommit och som anses vara af vigt. Utskottet säger först och främst att en betydlig förändring i politiskt hänseende inträffat, att man emot vären kan emotse krigshändelser i vär närhet; att vi möjligen skulle se oss nödsakade att deruti deltaga, eller ätminstone finna oss föranlätna att för alla händelser vidtaga mera betylande rustningar. Allt detta är sannt, och att en ytterligare prisstegring på spanmål och lifsförnödenheter der:genom torde uppstå, kan ej heller förnekas. Men till uppmuntring af bränvinsbränning kunna dock icke dessa omständigheter föranleda; tvertom! såvida de derpå utöfva nägot inflytande, så mäste väl de nyss antydda utsigterna till höjda spanmälspriser, i sin mån bidraga till bränningens förminskning, den som eger nägon säd, derigenom möjligen kan finna sig föranläten att heldre behälla densamma för att säljas till de ovanligt höga priser, som af de hotande krigshändelserna förutses blifva en följd, än att använda den till bränvin. Vidare har utskottet anfört det höga pris ä bränvin, som nu är gällande, och hvilket stigit högst betydligt sedan sistlidet ärs sommar och höst, eller ifrån 32 sk. till I rdr bko pr kanna. Utan att föroeka att häruti kan ligga en uppmuntran till ökad bränning under värmänaden, mäste jag likväl erinra derom, att detta förhällande, i ett annat afseende, tydligen vederlägger utskottets pästäenden. Det torde aemligen derigenom vara ädagalagdt, att qvantiteten af tillverkadt bränvin visst icke är så stor som man förmenat, ty den satsen lärer väl icke kunna bestrilas, ati priset å en vara, ätminstone under vanliga förhällanden, rättar sig efter tillgängen eller bristen leraf. Då priset stiger utmärker detta att varuförrådet är mindre och tvärtom, och man torde säledes redan häraf med nägorlunda visshet kunna sluta, att den mycket omskrikna, till en alldeles orimlig höjd uppdrifna bränvinstillverkningen under sistlidet ärs höst alldeles icke i verkligheten existerat. Till samma resultat kommer man också genom en annan, ännu positivare bevisning, nemligen siffrornas. rör att med säkerhet kunna bedöma bränvinsbränninsen under innevarande vinter i sitt förhällande till det föregående ärets bränning, har Kongl. Maj:t låtit infordra uppgifter i berörde hänseende från samtlige 1ess befallni1gshafvande. Dessa uppgifter hafva äfsen inkommit, och jag har hit medtagit en uppsats, avarest resultaterna deraf finnas sammanförda, men hvilken kanske vore för mycket vidlyftig att i sin helhet ridderskapet och adeln föreläggas. Jag vill lerföre blott i korthet omnämna hufvudsummorna leraf. Om man jemför bränvinstillverkningen under sistförflutna höst med den som egde rum hösten 1852, finner man den förra större uti nägra län, såväl till pannornas antal som deras rymd. I andra län är förhållandet motsatt. Jag har sammanslagit summorna för 20 län och deraf befinnes, att i dessa län är 1852 pannornas antal uppgick till 24,610, är 1853 till 24,494; säledes något mindre under sistnämnde år. Pannerymden var under förra året 485,314 kannor; under det sednare 497,787; således en högst obetydlig förhöjning. Härutaf kan man se huru det rätteligen förhåller sig med den så omtalade ansträngningen vid bränvinsbränningens bedrifvande under förlidne hösttermin. Jag vill ej inläta mig i pågon undersökning hvarifrån dessa öfverspända och oroande uppgifter förskrifva sig. Jag vill ej påstå, att de tillkommit i afsigt att missleda; de må vara för vissa orter rigtiga; men de äro, säsom jag visat, i sin helhet grundade på ett misstag. Jemför man nu den under sistlidet ärs vår skedda bränvinsbränningen med den nu pä våren tilltänkta, så framställer sig ungefärligen enahanda förhällande. I vissa län, isynnerhet de hvilka omgifva Mälaren, äfvensom Westergöthland och Wermland, eger visserligen en uillökning rum i pannornas antal för innevarande år; men i andra åter, och deribland de provinser, hvarest den största bränvinsbränningen vanligen bedrifves, eller i båda de skånska länen och Blekinge, är de nu anmälda pannornas antal mindre än hälften af dem, hvilka varit anmälda till bränning nästlidne vär. I le län jag förut omnämnt är det summariska förhälandet följande: förliden vär brändes der med 13,500 pannor; i är äro omkring 14,500 anmälda. Således i sjelfva verket 1000 pannor mera denna vår än den nästförflutna; men vid jemförelse af pannerymden finner man, att denna tillökning endast består i smärre pannor af enkel redskap och säledes verkar obetydligt i afseende tillverkningens mängd, samt att den efter all amledning hufvudsakligen är föran!edd af behofvet att komma ladugården till bjelp under den stundande vären. Den sammanlagda pannerymden i de uppgifna länen var nemligen våren 1853 265,000 kannor, och i är, är den 271,000, således blott en skilnad af 6000 kannor. Dessa siffror torde ädagalägga, att äfven den mycket fruktade och säsom hufvudskäl äberopade öfveransträngningen, hvarmed bränvinsbränningen instundande vår skulle bedrifvas, icke är annat än en tom föreställning, utan grund i verkligheten. Jag förutser emellertid här den invändningen, att le siffror jag nu framlagt endast omfatta de pannor, hvilka redan äro anmälda, men icke dem, för hvilka särskilda tillständsresolutioner kunna sökas och hvilkas antal man förutsäger skall komma att stiga till en förfärlig höjd. För min del är jag likväl öfvertygad, att äfven denna förutsägelse ej skall af verkigheten bekräftas. Det är nemligen naturligt och ven af erfarenheten bestyrkt, att de som om våren åmna idka bränvivsbränning, nästan alltid dertill anmäla sig vid mantalsskrifningen. Detta harsin grund deruti, att nästan alla de omständigheter, på hvilka beslutet stödjer sig att bränna eller icke bränna, redan då äro bekanta. Man känner sin skörd, känner prisförhållandena, äfvensom den hjelp af drank man för kreaturens utfodring kan hafva af nöden. Med kännedom af alla dessa förhållanden har den, som ämnar drifva denna handtering på vären, sällan skäl att uppskjuta anmälandet deraf, helst ban naturligtvis gerna vill undvika att i förskott erlägga skatten, säsom händelsen är i fall särskild tillståndsresolution skall erhållas. Deremot händer det ofta, att man icke vid mantalsskrifningen vägar anmäla sig till bränvinsbränning under den päföljande hösten, ty emellan dessa tider ligger en hel sommar, och man väfvar i ovisshet huru den blifvande skörden san komma att utfalla. Man undviker derföre f försigtighet någon gäng att på förhand uppsifva sig till bränvinsbränning under följande höst, nelst man alltid i värsta fall, derest omständigheerna, skulle blifva gynsamma, kan förvärfva sig oränningsrätten genom serskild resolution, och unlerkastar sig i sädant fall den deraf härflytande lägenheten af skattens betalande i förskott. Om let således vid detta tillfälle hade varit fråga m en hösttermin, eller om man ett helt är förut arit nödsakad att anmäla sig till bränvinsbränning April, så skulle itvändningen i afseende å det möjigen betydliga ant:l af ännu oanmälda pannor hafra varit riktig, men i förevarande fall deremot synes len mig vara af ringa betydenhet. Jag tror således att äfven i är enlast undantagsvis serskilda anmälningar till bränvirsbränning skola komma att äga rum, och alla de uppgifter frän olika landshöfdingar, varom jag har någon kännedom, öfverensstämma leruti, att åtminstone hittills ganska få dylika an