Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 1

FEMTE KAPITLET. En krigskonselj hade blifvit hållen, och förledd a! Mazeppas löften hade Carl beslutit att anträda marcher till Ukraine. Ännu låg dock svenska hären qvar i et befästadt läger i Lilla Ryssland, afvaktande uppbrotts: ordres. Det var en fruktansvärd armåe, som här var samman: dragen; kanske en af de tappraste och ryktbaraste, son någonsin uttågat till strid. Det var på aftonen. Solen sjönk långsamt ner i de! dimmiga vestern. Vid bivuaken med armen stödd mo kanonen satt major Loos tankfull och dyster. På något afstånd derifrån syntes några gamla, ärrig: veteraner utsträckta på marken och samtalande med låg röst, — Kan någon säga hvad som går åt vår major? — yttrade en ålderstigen korporal med ett ärligt och väderbitet ansigte. Han är ju ständigt tyst och sluten. Ingen glad min hela dagen om. Han är minsann ej som de andre otiiccerarne ... De dricka, epringa och lefva lustig om . .. och han talar knappt vid en menniska. — Jag vet det nog — svarade en gammal sergean nickande betänksamt. — Han är kär stackars karl. Kamraterna utbrusto i ett gapskratt. — Kär! — utropade korporalen — i hvem då, on jag får fråga? Är det någon af våra smutsfärgade rysk: skönheter, som eröfrat honom? Eller har han lemna sitt hjerta i Polen hos någon bondflicka från Sendomir? ... Kär här i svenska lägret... Prat! — Jag vet hvad jag vet — sade sergeanten, — mor jag anar ock att sorgen snart hafver en ända... Jag Ihar drömt derom. — Se så... alltid drömmer han... — Och tror på sina drömmar sedan. — Hvad har du då drömt om major Loos, gamle sergeant? — Att han var glad och munter och dansade på sit ogct hröllop ... Ja, vi ska få se... jo oo Nå, så gå och trösta honom med den historien, Det kostar ju ingenting : -— Det har du förhb—t rött i — utbrast sergeanter :— Jag vill genast följa ditt råd. Ilan steg upp, närmade sig vördnadsfullt majoren oc! vidrörde mössan. — Herr major, — sade han. Loos såg upp.