Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 1

— Kära du, för Guds skull gör det — sade qvinnan med en blick af det dödligaste hat. — Låt henne öpa med denne äfventyrare, som förledt henne. Gyllensten sade intet. Ett helvetiskt leende spelade öfver hans mörka drag, då han tyckte sig kunna hoppas, att intrigen skulle utveckla sig efter hans önskan. Men detta leende försvann plötsligt, då borgmästaren lugnt yttrade: — Tyst min mor... Mathilda är min hustru, och om hon ej sjelf bestämdt förklarar att hon vill följa en annan, åtskiljer oss endast döden. Kanhända att ni efter detta ögonblick ej så länge behöfver vänta... Men hvad jag lofvar är att Mathilda i all säkerhet kan följa mig . .. Hon behöfver ej frukta att hon på något sätt skall förnirmas eller misshandlas... jag ger er mitt ord derpå. Mathilda fästade sin döende blick på Loos och yttrade sakta: — Jag lyder pligtens bud och följer min make... Farväl! Jag har intet brott att förebrå mig... Lätom oss oskyldiga mötas, om ej förr, i en annan verld! Om jag gick att tillhöra dig genom ett brott, skulle föraktet snart förjaga kärleken... Om vi ej kunna vara lyckliga, kunna vi åtminstone vara oskyldiga... Farväl! Och hon fattade sin makes arm och vacklade derin... Den gamla svärmodern åtföljde dem. Cyllensten och Loos stodo ensamma qvar i grottan. Den unge krigaren stödde sitt hufvud mot vännens skuldra... Gyllensten — sade han, — för mig har lifvet icke mera något värde... Min brud är ju en annans maka... — Jag önskar hon ej vore det — mumlade Gyllensten med en ondskefull blick. — Det var då dig hon älskade på Bornholm och hvarom hon berättat för den gamle narren, som gjorde henne till sin hustru. — Ja — sade Loos — det var jag, som redan stod i begrepp att föra henne till altaret. — Nå väl! hvartill tjenar det att klaga — sade t tensten föraktligt. — Upp och lc? din pligt : dig, segren vinkar dig... suiden brinner i ns alla hörn... Stupar du för cn kula... velar, dö är det ju slut på sorgen... — Du har rätt Gyllensten — utbrast Loos häftigt. — Det är och förblifver det enda läkemedlet... Farväl! Han störtade bort.