Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 1

ve ——————A——N—A—N NS—SS — upprepade han — måste ni hafva bestämt er... Sedan är det för sent. — Hvad ville du att jag skulle göra, Loos — fortfor den unga frun gråtande. — Kastad mellan min kärlek till dig och min pligt mot min mor... Kort sagdt: jag såg den älskade försmäkta i fingelset . . . jag trodde att friheten skulle återskänka henne lifvet, — och jag blef borgmästare Edelstams maka. Ack, dethjelpte icke! Några månader sednare afled min mor i mina armar... Sorgen öfver en ovärdig make, lidandet och fångenskapen hade i förtid brutit hennes krafter... — Arma, älskade Mathilda — utbrast Loos i det han tryckte henne till sitt bröst; — hur mycket har du cj lidit! ... Men nu... nu besvär jag dig vid allt hvad heligt är: bryt denna förbindelse! J.emna denne gubbe, som aldrig skall göra dig lycklig och fly med mig, med din brudgum, din make — besinna att jag bär äldre rättigheter Mathilda! Att du svurit mig trohet... Låt oss fly... Låt oss kasta oss för konungens fötter ... Han älskar mig, han skall röras af våra lidanden... Kom! — Xej Loos — sade Mathilda i det hon sköt honom tillbak. — sök ej att öfvertala mig härtill. ..Kom ihåg att jag är en annans maka, att jag som sådan måste vara dig helig... Försäfves bönföll och besvor han henne... Med obcvekligt mod afslog hon hans stormande lidelses böner ... Förtviflad tryckte ban henne till sitt bröst... Afskedets kyss brann på deras läppar... I detta ögonblick rusade sbeth fram. Någon kommer! ropade hon förfärad. Det var för sent. Borgmästaren, haus mor och kapten Gyllensten rusade in i grottan, — Så finner jag dig då bär äreförgätna! — ropade han. Han afbröts af sin mor, som med en ström af skymford öfverhöljde den olyckliga. I detta ögonblick återvann Loos genast sin fatuing. Ian omfattade Mathilda och uppehöll sålunda den vacklande vinnan, under det han enligt den strängaste sanning berättade hela förlopch kallade Elsbeth till vittne, som ej ett ögonblick 0 slutade hh brinnande bi nne att följa mig... Ständaktigt har hon vägrat... Ilon skall dö, men hon skall dö för hvad hon anser för sin pligt... Men välan! anser ni er förolämpad, — återgif henne då åt mig.