landets offentliga angelägenheter. Är detta rättvist Kan det länge fortfara? -De-ha länge: stätt och klap pat på dörren till representationen, men endast er hållit afv sande svar. Deras betydenhet och morali ska makt blir med hvsrje dag större, och är mai alltför envis i att vilja ignorera dem, kan det en vac ker dag hända att de gå in ändock, utan att länge fråga sig före. Det är derföre bäst och politiskt klo kast att i tid öppna dörren för dem såsom för brö der. 2) Förslaget sammanförer de fyra ständen til gemensamma öfverläggningar. Härigenom skulle ta langer, insigter och erfarenhet från hvarje ständ kun. na utöfva inflytande på hela representationen, ocl större utsigt ernås för en sakkunnig och mångsidig behandling af frågorna och ett undvikande af beslut som genom ytlig och ensidig uppfattning och brist på upplysningar ofta kunna bli förhastade. 3) Ministrar ne skulle ega tillträde till representationens förhand: lingar och derigenom tillika. en förbindelse att i dem deltaga, hvarigenom både regeringen finge med par. lementariskt skick öfverensstämmande tillfälle att för. klara och försvara sina förslag och åtgärder, äfven. som representanterna att till ministeren framställa förfrågningar. Grefve Posse har yttrat, att genom de distriktvis skeende valen skulle det inträffa, att mången förmögen possessionat på landet skulle kunna utestängas från möjligheten att representera sin hembygd endast derföre att han vore adel:man. Detta innebär ett indirekt beröm ät förslaget; ty rikedomen vet alltid att skaffa sig tillräckligt inflytande. Flera talare ha med värma yttrat sig om den rol adeln spelt i vär historia och att den derföre bör bibehälla sin politiska sjelfskrifvenhet, tills den kan eller måste öfverlemna densamma i nationens egna händer. Jag känner liksom dessa talare adelns öden, jag vet hvad den verkat för fåderneslandet; detta är stort nog att icke behöfva ökas och förgyllas genom hvarjehända poetiska öfverdrifter. Det synes ännu understundom nödvändigt att erinra en och annan derom, att huru stora tjenster adeln må hafva visat landet, den dock icke ensam gjort uppoffringar och lidit vedermödor för landets ära och sjelfständighet; det är icke ensamt dess blod, som flutit på bataljfälten, utan äfven bondens, soldatens. Adelns rol i detta hänseende är nu förbi. Ett aktadt och lysande namn är en skön Guds gäfva; men nu klinga stora namn ifrån alla stånd. Att icke tala om den ära, som vetenskaplig utmärkelse och stora patriotiska företag och förtjenster om landets förkofran gjuter omkring månget ofrälse namn, så äro icke ens statens högsta värdigheter stängda för ofrälsemannen: han kan inträda i konungens rådkammare, han kan kommendera rikets armåer, utan att ändock, till följe af vära politiska institutioner, vara qvalificerad att deltaga i valet af en riksdagsman. Det enda af adelns politi ska företräden, som ännu qvarstår, är dess röst inom representationen; denna har en djupare grund i historiska minnen och stödjes äfven af: sunda samhällsteorier. Men om ridderskapet oeh adeln vill behålla in andel i representationen, bör dess representationsätt derföre qvarstå i det skick, hvari den nu befinij er sig? Kan hvar och en af oss, som här sitta blött ch bart genom bördsrätten, lägga handen på hjertat ch med full tillförsigt förklara sig värdig att repreentera det svenska folket? Det nu förevarande förlaget bibehäller adelns sjelfskrifvenhet såsom : stånd; et upphäfver endast den individuella sjelfskrifvenheen, för att låta adeln representeras genem ett urval f dess redbaraste, talangfullaste och erfarnaste ledavöter, hvarigenom ståndet endast kan vinna i ansende och inflytande. Hvad som nu yttras om detta förslag är visserligen uktlöst, sedan bondeständet skyndsamligen tagit det fdaga och presteståndet ombesörjt jordfästningen; ttrandena öfver detsamma kunna nu endast betraks såsom personalier. Men här går det, säsom ofta r fallet då någon plötsligen går bort ur lifvet: klawe står för minnet dess älskliga drag, då de för Itid försvunnit undan vår blick. Mähända skall en dpunkt komma, då en stor del af ridderskapet och leln mycket lifligare än nu inser och erkänner föragets förtjenster, och då — för att begagna Gustaf (asas ord — önskar, ehuru för sent, att äter rifva et upp af jorden. (Slutet följer.)