I SR An sentera det svenska folket? Det nu förevarande för slaget bibehäller adelns sjelfskrifvenhet såsom : stånd det upphäfver endast den individuella sjelfskrifvenhe ten, för att låta adeln representeras -genem ett urva af dess redbaraste, talangfullaste oeh erfarnaste leda möter, hvarigenom ståndet endast kan vinna i anse ende och inflytande. Hvad som nu yttras om detta förslag är visserligei fruktlöst, sedan bondeständet skyndsamligen tagit de afdaga och presteståndet ombesörjt jordfästningen yttrandena öfver detsamma kunna nu endast betrak tas såsom personalier. Men här går det, säsom oft: är fallet då någon plötsligen går bort ur lifvet: kla rare står för minnet dess älskliga drag, då de fö. alltid försvunnit undan vår blick, Mähända skall er tidpunkt komma, då en stor del af ridderskapet och adeln mycket lifligare än nu inser och erkänner för slagets förtjenster, och då — för att begagna Gustaf Wasas ord — önskar, ehuru för sent, att äter rifva det upp af jorden. (Slutet följer.) — — Presteståndet. Vi meddela i dag här nedan slutet af Diskussionen i Grundlagsförändrings-frågan. Professor Carlson åberopade sina yttranden om förslaget vid förl. riksdag. Talaren beklagade då att förslaget utgått endast från en sida af representationen, äfvensom att det förblifvit otillgängligt för förbättring på grund af de i ständen dervid gjorda anmärkningar. Följderna visade sig nu i förslagets behandling vid denna riksdag. För sin del ansåg talaren förslaget innehålla betydande fördelar framför det närvarande, men fann dessa fördelar alltför dyrköpta, om de skulle förenas med de olägenheter som skulle uppkomma genom antagande af detta förslag, och kunde derföre, ehuru behöflig representationens förbättring vore, icke rösta för detsamma. Den största af dessa brister vore den inre motsägelse, i följd af hvilken förslaget å ena sidan upplöser stånden, ä andra sidan tillägger dem ännu större makt. Det uppförde sålunda byggnaden högre, under det grundvalen blifvit försvagad. Ständen voro dels uppspädda med nya elementer, dels valda efter distrikter, utan afseende på de korporationer af hvilka de ursprungligen bestått, dels flöto deras gränser så i hvarandra, att t. ex. en ledamot i vitterhetsakademien, om han köpte sig en tomt i en stad, genast upphörde att tillhöra presteständet och i stället tillhörde borgareståndet. Ståndens förstorade rätt visade sig i makten att allena med kon-ngen besluta öfver representationens sammansättning genom ståndsordningen. Följden häraf vore att Rikets Ständer afsade sig rättigheten att bestämma isädana frågor som följande: Huru bestämmes valrätten? Utöfvas den i städerna efter fyrktal eller meden röst för hvarje väljande? Gäller hemmantalet såsom valgrund på landet eller icke? Huru stort antal representanter skall väljas för hvart distrikt? Efter hvilken grund skall detta antal bestämmas? Skola några nya qvalifikationer bestämmas för valbarheten? FEiler äro alla valbare som bafva valrätt? Skall valrätten utöfvas omedelbart genom elektorer? Skall omröstningen vid valen vara öppen eller sluten? Fordras personlig inställelse vid valen? — Talaren trodde att ingen representation kan afsäga sig rättigheten att besluta i så vigtiga frågor; men denna rättighet skulle, enligt förslaget, icke allenast nu, utan i all framtid komma att tillhöra stånden. En så beskaffad representation vore derföre i sjelfva verket en okänd representation. Första vilkoret för att antaga förslaget till en sådan, vore likväl, att dess sammansättning och valsätt vore bekant. — En annan följd af samma karakter hos förslaget blefve det egna förhällande, hvari konungamakten skulle komma till dessa nya, besynnerliga samhällsbildningar, som bära namn af stånd, ehuru de så litet öfverensstämma med hvad statsrätten vanligen. anser bör derunder förstås. Bland de nya elementer, som intagits i representationen, trodde talaren att de civila embetsmännen bordt inrymmas. Arbetssättet vore väl i vissa afseenden förbättradt, men i högst väsendtliga delar mera bristfälligt än förr. I stället att eljest samma församlings representanter ansetts kunna bejakande såväl som förnekande besluta om ett förslag — någongång med den bestämmelse att, om ej en viss pluralitet funnes, förfölle förslaget — så skulle här sjelfva sättet för ett ärendes behandling ej blifva kändt förrän efter voteringen. Skulle en sådan hemställan ske, syntes den böra gå från delarne till det hela och icke tvärtom. Fara vore ock att riksnämnden snart nog funne sig nog stark att stöta undan stånden, och då vore ett enkammarsystem färdigt, som tal. icke ansåg tjenligt. Slutligen vore, genom de bristande bestämmelserna i afseende på arbetsordningens uppgörande, ingen öfvergång beredd från det närvarande till den nya representationen. Men om dessa och flera skäl förhindrade antagandet af detta förslag, kunde man deraf ej hemta anledning att tro det frågan fallit. Talaren vore öfvertygad att den skulle fortlefva, och grundade sin öfvertygelse derom på den utveckling af Sverges samhällsförhällanden, som sedan ett ärhundrade egt rum. Öfversåge man gången af frågans utveckling sedan 1809, bekräftades deraf samma öfvertygelse. Talaren ansåg således konstitutionsutskottet böra upptaga frågan, utarbeta ett nytt förslag, med afseende på förhällanden som nu funnes, men utan förbiseende deraf att egentligen de första ständen till ursprung och väsen äro korporationer, men att de tvenne sista hufvudsakligen representera kommuner, och med representationen fördelad på två kamrar. Domprosten Thomander. Man bör nästan be om förlåtelse för det man deltager i en diskussion, som icke är en diskussion, ledande mähända till en votering, som icke är en votering. Denna diskussion är ingen diskussion, sedan det ifrågavarande representationsförslaget af ett ståndsantaget, är af ett annat förkastadt. Alltsammans är nu endast en målskjutning, men en mälskjutning, der intet pris är att vinna. Denna diskussion, som icke är någon diskussion, får jag Kkväl fördela i två stycken, det ena var representationsfrågan och det andra som, jag skulle vilja säga, handlar om voteringsfrägan. Representationsfrågan! Min mening i denna sak är det högv. ständet, till hvars majoritet jag ieke har den lyckan att höra, säkerligen ganska likgiltig; men den är icke i samma mon obekant. Jag har alltid trott och jag tror ännu att frågan icke kan lösas på annat sätt än att de fyra stånden bibehällas utan tillsats af främmande beståndsdelar och att de representerade inrymmas genom utväljande af distriktsombud, till hvilka röstas genom valmän utsedde af OO OR I DD AA Our f er