Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 1

— Edelstam — sade Gyllensten — en gammal hedersgubbe om nära sextio år, med en förtjusande hustru som knappast är tjugo, — min tant kan tänka... Följ med du bara. Loos lydde och de båda vännerna togo vägen till borgmästaren. — Gå in der — sade Gyllensten, då de inträdt i förstugan. — Jag går upp till mig på ett ögonblick, men kommer snart ner. Loos öppnade dörren och inträdde... Ett häftigt rop af öfverraskning undföll honom... Det första som möter hans blickar är — Mathilda. Utan besinning, endast berusad af återseendets sälllhet, störtade han fram för att omfamna henne och slöt en afdånad qvinna i sina armar. I den öfvertygelsen att glädjen beröfvat henne sin sansning, utbrast han: — Mathilda, sansa dig! det är jag, det är din brudgum! ... och han öfverhöljde hennes läppar med kyssar. Men snart rycktes han ur sin ljufva villa. j En manlig, darrande röst utropade: — År ni besatt af djefvulen herre? Skall ni så uprpföra er mot en annans hustru? Och derpå hördes en gäll qvinnoröst utbrista: — Jo detta är just vackert... Är det icke som jag alltid sagdt, — der har du din kyska Susanna! Den arme kaptenen stod alldeles handfallen mellan borgmästaren å ena sidan och hans nära åttioåriga fru moder å den andra. . Hastigt vaknade Mathilda ur sin vanmakt. Hon uppareste sig, under, det rodnad och blekhet omvexlade poå hennes kinder. Till honom sade hon: — Loos! jag är en annans maka... Derpå vände hon sig till gubben: — Edelstam! jag har aldrig gjort någon hemlighe:t af att jag förut varit förlofvad. Det var med denna man. Öfverraskad af hans så oförmodade återseende, beröfvades jag all sansning. Hon ville säga mer, men förmådde ej, utan skyndade hastigt bort, åtföljd af den gamla svärmodren. Himlen må veta, hvem som nu spelte den ömkliga