Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 1

FJERDE KAPITLET. En vårdag, två år efter ofvan omtalta händelser stannade ett åkdon på gästgifvaregården i Norrköping. En ung man, som syntes hafva mycket brådtom, skyndade ur åkdonet och ropade på hållkarlen. — Hästar på ögonblicket! ... Jag har brådtom! — Åh, dä ä fälle int? så farligt — sade hållkarlen, med den svenska bondens förargliga flegma. — Herrn får ge sej ro och vänta några timmar. — Vänta! — utbrast den resande häftigt; — jag reser som kurir i hans majestäts ärenden och är van att bli åtlydd ... Alltså, skynda er. I staden var torgdag. En mängd bönder omgåfvo vagnen knotande och svärjande: — Hvad dj-n är det der för en högfärdig best! Vill han icke vänta så kan han låta bli! — Det är ingen som bjuder honom qvar... — Han kan resa med den kraken han hade hit... Den orkar nog dra honom än ett stycke... — Jag säger er, lymlar. — röt den resande! förbittrad, — att jag för konungens budskap och j viljen ändå uppehålla mig... — Hvar har herrn sitt pass? — sade hållkarlen grötmyndigt. — Pass! det angår dig icke!... Skaffa du hästar bara ! — Jaså, han har intet pass heller — mumlade bönderna. — Jojo, det är väl en landstrykare, kan jag tro... Ett kraftigt slag af kurirpiskanpå en af böndernas ryggar gjorde oredan ännu värre... Gräl och slagsmål hade knappast kunnat undvikas, om icke en officers inträde på gården gjort slut på oväsendet. — Hvad är på färde? — frågade den nykomne. — Hvad ser jag... Loos! — Gyllensten! — utbrast den resande. — Nå du kommer i grefvens tid! De lymlarne vilja icke ge mig hästar! — Följ med mig till borgmästaren — sade Gyllensten. — Han är min morbror och jag bor i hans hus... Han skall skaffa dig rätt... — Din morbror! — sade Loos, — Hvad heter han då?