Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 1

mig öfver i den lilla båten, utan att väcka mig?... Jag drömde så ljuft om... om... — Om vi lyfte er sofvande i den lilla båten, så kunde vi ju dränka er — sade styrmannen. — Det är ju meningen också — svarade han förvirrad. — Hvad! Skall ni dränka er? — återtog mannen förvånad. Emellertid hade han blifvit vaken. Han såg sig omkring. En matt gryning färgade redan horizouten med sitt milda rosenskimmer. Stjernorna hade bleknat... Endast på den motsatta sidan af himlen strålade de ännu lika klart. Innan Loos hann yttra något vidare, sade styrmannen: — Min herre, nu äro vi endast ett par mil aflägsnade från skånska kusten. Ni måste vara god och stiga uti den der båten, ty vi få icke ro er längre. Hafvet är lugnt, och ni löper ej den ringaste fara. Endast på detta sätt kan er ankomst till Sverige få utseende af flykt... Skynda er! det dagas, och vi få ej bli sedda. Loos steg hastigt i båten. — Vänta herre — ropade styrmannen — i händelse af mist, som är så vanlig vid den här årstiden, är här en kompass. Ni kan behöfva den. — Jag behöfver intet — blef hans svar. — Mannen stirrade på honom, lade kompassen vid hans sida och satte sig åter vid styret, hvarefter båten skyndsamt aflägsnade sig. Nu var den unga krigaren ensam... ensam så långt ögat kunde nå. Väl skymtade vid det tilltagande ljuset en aflägsen, grå dimma; — det var kusten af Skåne — men han kände ingen böjelse att uppnå den. Han släppte årorna, en dödskyla intog honom; — med liknöjdhet såg han den lillafarkosten vända sig efter vinden... anade han, att en våg innan kort skulle omstjelpa den... Men hvem kan förklara menniskohjertat? ... Om det förblifvit klart, skulle han ofelbart hafva uppslukats af vågorna ... Men nu uppsteg en dimma... plötsligt fann han sig omgifven af det tjockaste mörker... Ur dimman tyckte han sig höra Mathildas klagande röst... Han återvann mod och besinning, fattade årorna och Juppnådde inom kort stranden.