hennes maj:ts regering lifvit med tillfredsställe mottaget. : Sådan, mylord, är den noggranna berättelsen om mitt sista sa ..a med kansleren. vag Har den äran etc. II. Sir H. Scymour till grefve Claremton. (Mott. d. 20 Januari.) Petersburg d. 13 Jan. 1854. Mylcord, jag emottog i gären biljett från kansleren hvilkem jag visste vara sjuk, hyaruti han bad mig besöka. honom kl. half 1. Jag fann hans exc. ofullkomlig:t återställd, och synbarligen svag och ur stånd till ansträngande samtal. Jag beklagade, att jag hade ett smärtsamt meddelande till honom, men anmärkte tillika att hvad jag, genast efter underrättelsen om hvad som förefallit vid Sinope, yttrade till honom om sinnesstämningen i England och Frankrike, borde hafva förberedt hans exc. på hvad jag nu hade att säga honom. Hennes maj:ts flotta hade blifvit skickad till Konstantinopel, icke med någon afsigt att anfalla Ryssland, men visserligen i ändamål att försvåra Turkiet. Hennes maj:ts regering hade varit mycket nöjd om ingen anledning yppat sig för nägra operationer till sjös, och detta hade utan tvifvel varit händelsen, så framt ej affären vid Sinope inträffat, på hvilken jag anspelade. Det meddelande jag gjorde hans exe. d. 27 Oktober borde, såsom man hoppades, hafva hafc den verkan att förekomma ett angrepp mot den turkiska kusten — ett angrepp som de engelska skeppen, om de varit till hands, skulle hafva hjelpt till att tillbakaslå. Det har visat sig att denna förhoppning varit illusorisk: man har gjort ett angrepp på en turkisk eskader, som fredligt låg för ankar i en turkisk hamn,, och följden har varit ett fasansfullt blodbad. Jag imgick i några detaljer om rysligheterna vid Sinope, och lade vigt på den verkan som berättelsen om demna ohyggliga gerning måste hafva frambragt på allmänna sinnesstämningen i England. Följden var den öf:vertygelse hos hennes maj:ts regering att strängare åtgärder måste tillgripas; man hade ej gjort tillräckligt afseende på hennes maj:ts regerings försonliga afsigter och på den efterrättelse som blifvit gif-. ven i den vänligaste anda; och nu hade den beslutit att träffa åtgärder för att afvända återkommandet af sådana scener som dem, till hvilka Sinope nyligen va rit vittne. Hennes maj:ts skepp skola i förening med franska kejsarens — ty orderna för de båda fottorna äro fullkomligt lika lydande — insegla i Svarta hafvet, och anmana (requerir) hvarje ryskt skepp som de möia att åter inlöpa i någon rysk hamn. Det ör smirtsamt för mig, hr grefve, fortfor jag, att göra en sådan häntydning, men om anmaningen icke upp-. märksammas, måste man använda våld (on aura recours :å la force). ÅA andra sidan, alldenstund en-. gelska regeringen är lika angelägen som förut om en fredlig; uppgörelse, skall man taga mätt och steg för att himdra turkiska krigsskepp från att göra landstig ning på ryska kusten. — Är ni säker, inföll grefve Nessellrode, att denna afsigt är uttryckt i er instruktion? — Jag svarade att jag var viss derom; i annat fall skulle jag icke hafva uppgifvit det. Jag älskar sanningen, hr grefve, och jag skulle känna mig bri sta i hrad jag är skyldig såväl min regering som er, i fall jag tillbakahölle någon del af det meddelande jag hir i uppdrag att göra er eller försökte att gifva det en annan färg. Till bevis härpå, fortfor jag, var jag just i begrepp att tillägga, det min instruktion fäster sig mera vid de tvingande åtgärder, som skola användas mot ryska fartyg, och mindre vid dem som kunna komma i fråga mot turkiska skepp. Med ett ord, sade jag, England har lofvat turkiska regeringen bistånd och understöd, och skall med trohet nppfylla sina förbindelser. Skeppen hafva blifvit beordrade till Svarta hafvet, för att beskydda turkiska området och turkiska flaggan. Grefve Nesselrode frågade om jag hade i uppdrag att tillställa horom nägon skrifthg förklaring i detta afseende, hvarpå jag svarade att detta icke var fallet, och att jag fätt befallning att meddela honom hufvudsamman af ers exellens depesch, samt bemödat mig att göra deita sä troget som möjligt, äfvensom att jag vore beredd till att så vidt jag förmädde utreda hvarje ytterligare punkt, som kunde synas tvifvelaktig. Hans exc. önskade att uppläsa för mig en depesch som han erhällit frän baron Brunnow, hvari han omtalar ett samtal han haft med ers exe. rörande de instruk tioner som blifvit skickade till engelska amiralen i Bosporen. Jag kunde endast förklara min förvissning att baron Brunnows berättelse var trogen, dä det språk som deri tillades ers exc. nära öfverensstämde med cen depesch jag emottagit. Efter en kort diskussim (controverse) angäende rättigheten för hennes t regering att känna sig kränkt af Sinope-aftärep, ade sig kansleren nödgad att anmärka, att det var nycket olyckligt att hennes maj:ts regering skulle hafva beslutat att tillgripa sä deciderade ätgärder jus: i det ögonblick dä eftertryckliga bemödanden gjorde i Wien för en fredlig uppgörelse. Denna isist, svarade jag, delades fullkomligt af hennes maj:ts regering, och såsom jag förut uppgifvit, skulle ingenting sådant hafva skett utan angreppet på Sinope och de gräsliga händelser som följde det i spå rer; men hennes maj:ts regering var ännu högst anlägen om freden, ifall den stod att vinna. Då jag säg att grefve Nesselrode var alltför sjuk för att kunna fortsätta samtalet, steg jag upp för att taga afeked af honom, då han sade att han för ögonblicket icke kunde gifva nägot svar på mitt meddelande utom det, att det skulle blifva hans pligt att så snart som nöjligt bringa det till kejsarens kännedom och ara hans maj:ts vidare befallningar i ämnet. Jag hav äran c.