Aftonbladet – 16 februari 1854, sida 2

skerne äre ene sju helv— kar!er. — skjuder du uden nåd og barmhertighed. I i TREDJE KAPITLET. I Huru länge den svenska kaptenen befsnn sig i denna obehagliga ställning visste han ej sjelf; ty efter några (timmars förlopp insomnade ban djupt på sitt hårda läger. I Då han åter uppslog ögonen såg han fängelsedörren öppen och fullt solsken gl:mmade emot honom. Underofficeren inträdde, aflöste hans bojor och yttrade sakte: o— Here, var försigtig och förvärra ej genom halsstarrighet er belögenhet. Kommendanten sjelf är dvrute. Den unge mancen svarada ej. Hela hans kropp tycktes honom liksom sönderbråkad. Han kunde kvappt stå på benen och armar och hufvud värkte förfärligt. Ändten återfck dock blodet sitt omlopp. Han fördes ut. ildre man af ett ganska vö dnadsvärdt utseende honom till mötes. Loos hade kneppast föreställt att en dansk kunde se så respektsbel ut. Sjelfva tagnus Stenbock skulle icke haft något att anmärka emot honom. Kommendanten betraktade uppmärksamt den unge svensken och frågade honom derefter om Hans namn, stånd m. m. Då Loos dröjde med svaret återtog han: — Min herre! jag vill er ej något ondt. Det klokaste ni kan göra är att tala sannt och uppriktigt. Kaptenen kände sig intagen af förtroende till den gamle mannen. Han beslöt derföre att lyda honom och berättade allt, enligt den strängaste sanning. Sedan han slutat återtog kommendanten: — Ni har talat sanning och derföre håller jag er räkning. Men unge man, hur kunde ni, sjelf soldat, under flera -månader fördölja ert vistande här på Bornholm? Jag kunde ju låta hänga er som spion, Liksom för att nedskölja detta obehagliga uttryck, tömde han i det samma ett glas vin, som en betjent bjöd honem. Loos insåg sanningen af hans ord. Han tyckte sis redan känna snaran om sin hals. — Herr kommendant — svarade han lugnt -jag inser mitt brott mot krigslagarne och begär ingen nåd. Yen som mitt uppsåt aldrig varit ondt, så skänk mig eu ärlig kula i stället och döende skall jag välsigna er, som befriar mig från ett förhatligt lif. — Nej, min herre, af mig har ni ingenting att frukta.