Aftonbladet – 16 februari 1854, sida 1

ar ar mr OT NO OSA BEN saknar all befogenhet. Vi hafva här å cna sidan ett gammalt, som framställer det fullkomligaste virrvarr af godtyckliga och osammanhängande bestämningar, och å andra sidan ett nytt, som utmärker sig för så mycken klarhet, reda, inre sammanhang och praktisk ändamålsenlighet, att ingen, som vill göra sig mödan att deråt egna någon närmarc uppmärksamhet, skall kunna neka, att den föreslagna förändringen, om hon komme till stånd, skulle vara en verklig — och en stor — förbättring. Våra nu brukliga sätt att beräkna mått, mål, vigt och värde hafva ej tillkommit efter någon på förhand uppgjord, dem alla omfattande, plan. Denna brist på inre sammanhang skönJes redan deraf, att t. ex. vår värde-enhet, specieriksdalern, har en vigt af 2!2,. lod, hvilket knaggliga tal visserligen icke skulle hafva valts, om värde-beräkningen blifvit satt i ett förnuftigt sammanhang med vigt-beräkningen. På samma sätt skulle det kunna visas, att vigt-bestämningarne äro uppgjorda utan all hänsyn till målet, liksom detta sednare utan sammanhang med måttet. Men att ett sådant inre sammanhang ej blott kan finnas, utan nödvändigt bör finnas emellan sätten att beräkna mätt, mål, vigt och värde, det inser man snart när man vänder eftertankan åt detta håll. Det följande torde kunna tjena att närmare tydliggöra detta sammanhang. Dagligen och stundligen höra vi omkring oss yttranden sådana som dessa: den och den saken kostar så och så många riksdaler; eller: priset på saltet har uppgått ända till 15 riksdaler pr tunna; eller: den mannen förtjenar icke mindre än sina 10) riksdaler om dagen, m. m. d. Litet hvar begagna vi oss af detta ord: riksdaler, och ingen lärer väl sätta i fråga, att han icke ganska väl förstår hvad han säger, då han använder det. Icke desto mindre skulle måhända mången känna sig ej så litet generad, om man i en hast ställde till honom den uppmaningen, att närmare redogöra för hvad han egentligen menar med en riksdaler. Vi antaga emellertid att han, efter en stunds funderande på saken, svarade, först och främst, att en riksdaler utmärker ett visst, bestämdt värde. Men hvilket? Icke kan det vara det värde, som en af våra vanliga, gula s. k. ettor, har , ty en sådan har i och för sig sjelf, såsom ej varande annat än en papperslapp, om ock något mera utmålad och utprentad än andra papperslappar, ett högst ringa eller alldeles intet värde. En smula närmare eftertanke säger oss snart, att en sådan s. k. riksdaler är i grunden ingenting annat än en vanlig skuldförbindelse, en revers eller ett löfte, hvarigenom skuldförbindelsens utgifvare — här Sveriges Rikes Ständers Banka — utfäster sig att till innehafvaren utbetala det värde, hvarå skuldförbindelsen lyder. Denna papperslapp har således icke i och för sig sjelf och omedelbart det värde, som betecknas med ordet riksdaler, utan endast medelbart, d. v. s. såsom varande ett medel för innehafvaren att komma i besittning af, när han så åstundar, en verklig riksdaler. (Atten sådan skuldförbindelse å 1 riksdaler i banken inlöses blott med , riksdaler, bekräftar blott ytterligare hvad här har blifvit sagdt. Det är nemligen ingenting ovanligt, att innehafvare af skuldförbindelser, eller fordringsegare i allmänhet, få nöja sig med blott en del af sin fordran. Att banken ej inlöser sina skuldsedlar med det fulla värde hvarå de lyda (al pari), är en påminnelse om att han också, liksom så mången annan gäldenär, en tid varit på obestånd, att han haft större skulder än han förmått honorera.) Hvarmed betalar då banken, när han kräfves för sina utgifna skuldförbindelser? Med silfver. Svaret på den ofvanför uppställda frågan kan nu rimligtvis ej blifva annat än detta: med en riksdaler förstås det värde, som ett silfverstycke af viss, bestämd vigt (t. ex. 2!3,, lod) eger. Således, när vi säga om en sak att han är värd en riksdaler, så vill detta säga att han har samma värde som ett silfverstycke, wvägande 24, lod, ty just det värde, som ett sådant silfverstycke har, är det vi kalla en riksdaler. Hvad vi med det ofvan anförda velat erinra om är, att man ej kan göra sig ett klart begrepp om hvad en riksdaler eller hvilket annat värdemått som helst är, utan så vida man tänker sig en viss, bestämd vigt af den eller den ädla metaller (hos oss silfver), med hvilken alla andra ting jemföras, när fråga är om att bestämma deras värde. En viss, bestämd vigt af den metall, som i ett land tjenar till värdemätare för alla andra ting, måste således antagas som enhet för alla värden. Utan att värde-enheten fattas i detta sammanhang med vigten, nemligen såsom utgärande värdet af en viss vigt af den till värdemätare antagna ädla metallen, blir hon — hon må för öfrigt kallas daler, riksdaler . ler till och med daler riksmynt — blott ett omt ljud, ett ord, vid hvilket man ej kar änka sig någonting klart och bestämdt. Sedan vi nu sökt visa, att värde-enheten ch vigt-enheten stå med hvarandra i ett så lära sammanhang, att man ej kan erhålla ågon klar föreställning om den förstnämda ned mindre den sednire, nemligen vigt-enheen, förut blifvit bestaimd, kan det vara skäl utt se till, om ej å ardra sidan rigt-enheten (pundet, skålpundet, lodet eller hvad helst non må kallas) också, för att vara bestämd, förutsätter en annan, föregående enhet af annat slag. En klar föreställning om vigt-enhetens Istorek kan man endast derigenom vinna, att man år veta, 1:0o hvilket slag af fysiska kroppar nlifvit valdt att utgöra måttet för alla andra igter (luften har ej samma tyngd som vatinct . S. V.); 2:0 hvilken värmegrad den till vigtnhet valda kroppen har (varm luft, för att nföra ett exempel, är, .som hvar och en vet, ittare än kall); 3:o huru stor volym den till igtenhet använda kroppen intar. Vigtcuheen är således bestämd, när man t enne att vara: den vigt, som en viss volym f någon viss kropp (t. ex. rent vatten id en