lika tjenliga som begärliga för gratinens utsvultna kreatur, oupphörligen förstöres, utan att han genom anropande af lagens hjelp häremot kan få verklig skydd, så tröttnar äfven han; och hade vi än en he arm af jägeribetjening, skulle äfven de tröttna! Samma förhållande är det äfven med tillgrepp a skog eller s. k. skogsäverkan. Sedan bergstings rätterna upphört; och äverkansmäl instämmas til häradsrätt, bafva desse för bruksegare, som vanliger till hvarje ting få Zere sådana mäl att draga infö rätten, blifvit ett af de tyngsta åligganden; emedar böterna, som äro de enda ersättningar, som mäls. egaren förr egde att motväga sin lidna skada med, nu mera fråndömmas honom. Det händer neml. oftast, att den obetydligaste delen af äverkningen blir bevisad, värdet derå på förut uppgifne skäl särdeles lågt satt, rättegångsersättningen ytterst nerprutad, och; då mälsegarens lilla summa ändtligen skall utgå, skaffar äverkaren sig fattigdomsbevis eller afsitter böterna med fängelse. Sådan är historien om Äverkan ä enskildtas skogar, och den lönar sig således särdeles väl — för äverkaren, som man ser! Huru den lönar sig vare sig ä kronans eller större korporationers skogar bevisas bäst deraf, att, säsom allom bekant är, man t. ex. i de norra provinserna, funnit det lönande att helt öppet nedhugga ofantliga timmertrakter, plikta derför enligt nu gällande och dömmande lagar, och ändock göra en brillant affär på kuppen! Om under skyddet af sådana lagar, en rationell ogshushällning, som i sig sjelf är högst dyrbar att införa och underhälla, ej skulle vinna ett allmänt antagande, är det i sanning förlätligt. Nu emellertid, då opinionen är så lifligt riktad på en förbättrad skogsskötsel, och bågen för dess allmännare införande odisputabelt är högst betydlig, är det min fullkomligaste öfvertygelse att, om vi egde en ny stängselförordning, och säsom jag nu föreslår: lagbestämmelserne för åverkan blefve lika med stöld ; lagbestämmelserne för olofligt bete, hemmans: brukares salu af kol och ved från frölseskogar jemte allt hvad som hörer till skogspolisen blefve så skärpte, att ingen utan vanheder kunde komma ifrän brott deremot, med ett ord en skogsegare finge i lagen för den lättast af tjufvar åtkomliga egendom det skydd, som densamma lika väl förijenar som behöfver, så vidt den skall kunna som sig bör vårdas oeh existera — man ej i Sverige mera behöfde tänka på de inskränk ningar i eganderätten till skog, som de skogsbristförskräekte nu vid alla tillfällen så emot allt förnuft föreslå. Om remiss till lagutskottet häraf begäres. Stockholm i Dec. 1853. V. Cassel.