enn Hr Cassels motien I skegsfrågan. Det stora inflytande; hvilket numera är fullkomligen ädagalagdt att skogen eger på ett lands klimali förhållanden och fruktbarhet, torde kunna få änses lika kändt som erkänrdt, och dess värde skledes oskattbart. Det stora inflytande skogen särskildt för Sverige eger, såsom en ai vårt lamds rikaste inkomstkällor, bar särdeles på sednaste tiden gjort sig allt mer och mer gällande, så väl genom priset på de effekter den lemnar för direkt export, som ock genom den stora mängd ef brännmaterial den mäste tillsläppa, ej allenast för tillgodogörandet af alla våra ofantliga mineraltillgängar, utan ock för det dagliga lifvets i ett härdt klimat oundgängligaste bebof af bränsle. Allför sent har man dock kommit underfund med, att äfren skogen, den af gammalt alltför litet värderade, kan börja neka sina otacksamma egare nögot litet af hvad de utan skonsamhet af honom fordra. Men sändt och erkändt är detta förhällande dock nu, och uppmärksamheten derföre lifiigt fästad på rationell skogshushillning, sä att man torde kunna fi avtaga, att de testa ar våra skogsegare som gjort sg förtrogne med nyare tidens framsteg och upptäckter i si kötsel, tillämpat hvad de sålunda inhemtat vid bushållningen med sina egna skogar. Sädant är åtminstone förhållandet inom det bruksdistrikt jag har äran representera; och samma förhällande vågar jag pästå mäste eförtöfvadt, om det ej ännu gjort det, jå andra orter inträda. Den enskildta fördelen, denna alla företags största och oemotstindeligaste driffjäder, manar högt deruill! Det finnes dessutom tydliga bevis på, att allmånaa uppmärksamheten högeligen är fästad härpå, det ingen riksdag, allmänt landtbruksmöte eller provinsmöte numera går förbi, der ej detta ämne utgör ett föremål för det lifigaste deltagande, den ifrigaste diskussion Man bar ju t:ll den ändan gjort förslager, visserligen ej utgängne från skogsegare, utan från skogsskötare, om de alldra strängaste ätgärder för ekogens bevarande frin sin egön egåres fria be gagnande till och med; och man har velat organisera hela körer af i statens tjenst antagne förvaltare af enskiltas skogar; allt för att bevara skogen från irrationellt begagnande af dess egen egare! Under det man sålunda erkänner bebofvet af en bättre hushällning med skogen; under det staten applicerat nyare tiders erfarenhetör vid skötseln af sina skogar; under det så väl staten som bruksegaren enskildt organiserat instituter för danande af skicklige skogsförvaltare och skogvaktare; under det att brarje skogsegare, fom är tillgänglig för upplysning, om ej redan infört, ätminstone är på det allvarligaste betänkt på införandet af en rationell skogshushållning, tänker man icke på hvad som möjligen kan vara att tillgöra, för att bjelpa och underlätta de skogsegare — och desse äro nu mera ej få — som kunnige och nitiska i värden af sina skogar, med ifver sträfva för det stora mälet men hvilkas sträfvanden så ofantligen mycket motarbetats af en mängd uräldriga, oskäliga och oskadliga vanor och bruk; ja till och med lagar; utan iman vill, genom allmänna förbud fö .OSSegare i gemen att nyttja, bruka och besitta sin ärfda eiler förvarfda egendom på det sätt, hvars och ens fördel, läge och öfrige omständigheter bjuder, d. v. 3. genom så kallade skogslagar föreskrifva, huru de enskildt böra sköta sina skogar ända ifrån och med martallemoarne invid Snögränsen till och med Skänes yppiga bokskogar! Att sådana päståenden äro grundade på lika liten rätt som klokbet, mäste väl kvar och en, som aldrig så litet gör sig reda för saken, medgifva. När ett godt frö er utstdt och börjar komma frodigt upp, icke plöjer en klok landtman då upp hela äkern, hade han äfven aldrig så mänga plöjare, .om ville ha förtjenst, för det att deribland äfven f.nnes ogräs ? Nej! ban ränsar bort ogräset; ty ban vet allt för väl, att hans utssde derigenom vinner den bästa tillväxt och förkofran. Så äfven med skogshushällningen! — Der är just detta frö; frodigt är det redan uppkommet, och frukter skall det ock bära, om vi blott; sorgfälligt urplocka ogräset! I Ett ogräs i denna Åker af lika förderfiig natur, som qvickroten för åkerbrukaren, är X och XIII kap:s i byggningabalken bestämmande i afseende på straffen för tillgrepp och ofredande af annans skog. I Med äkerbruket har skogsskötseln rationellt, utöfrad, det gemensamt, att sedan man skördat, mäste man bereda fältet för ny sädd, derefter så och sedan vi sitt utsäde, att det mä kunna gifva höga skörd. Emellan äåkeibruket och skogsskötseln är i denna sista del likvisst den väsendtliga skillnad, att, dä erbrukarens skörd mognar på ett är, behöfver skogsskötarens omkring 100 år. . Skogsskötarens tillsyn och värd af sin sådd är säedes i tid kundrafallt större, och i omkostnader och rärde ej heller stort att underskatta. Skogsskötaren var likvisst nästan intet skydd i lagen för sitt fält, jemförelse med hvad landtbrukaren har för sitt. Skogsskötaren må ba sin sädd aldrig så vackert ippkommen, sin skog i aldrig sä väl vårdad, samt på less beständ, med ett ord, hafva nedlagt aldrig så mycket möda och kostnad, så mäste kan enligt nuvaande lagar tåligt underkasta sig, att för ett af utvultna kreatur om vären afbetadt, med unga friska kogsplantor fullsatt fält taga den ringa bötesskilling, m häradsrätten, hvilken tillfölje af dels en ganska örlätlig okunnighet om den kostnad och det besvär, som fordras för att bringa ett skördadt skogsfält till 1y äring, dels till följd af gammal praxis, och ändt igen af en alldeles grundfalsk lagbestämmelse, tilll lömmer honom! Då det vid all rationell skogshus: ning, så vidt görligt är, ställes sä, att ärsbyggen ke i ett sammanhang, och derföre ett stort fält anligen med vnga plantor på en gäng är besatt, ut l. ättes också alltid en stor sträcka för sådana okynnigetens tilltag, och uppskattningen af sådan skada, som l: vär är antydd, uppgjord efter rationell beräkning, i! lir, säsom den ock är, stor, men vanligen, såsom l: ; : ; förstädd och misstrodd af häradsrätten, nedprutad till tt belopp, som utan att straffa och afskräcka illriljan, icke allenast icke lemnar skälig ersättning ät skogsegaren, utan genom de kontanta förluster, som if dylike rättegängar vanligen för honom uppstä,l: lutligen afskräcker honom frän beifrandet af sädana illtag. . Ser han derföre gång efter annan, att hansi med sä stor möda och kostnad besädda och i tiotall