Aftonbladet – 14 februari 1854, sida 2

AS :::: fenmmmmen. Jnat tvifla på mig... kunnat frukta, att jag, trolös båd iImot Sverige och Holstein, skulle falla i en så grof snarc Han lemnade Stobee ej tid till svar, utan fortfor: — Här skall öfversten få se ett slags motstycke. Han steg upp, gick till ett skrifbord och framtog ct papper som han lemnade Stobåe. — Hvad ser jag — utbrast denne, sedan han genom ögnat papperet. — England gör ers höghet samma tillbud, som Danmark gjort. — Ja, ni ser det. Den fattige hertigen af Holsteir har plötsligen blifvit en betydande person... Mäktige potentater täfla om honom... dock — jag medger det — blott om hans namr... Äfven han kan ju passera fö en ganska god marbnett på den politiska skådebanan . .. Eller hur? — Och ers höglet har afslagit äfven detta? — Att vara maronett åt engelska hofvet... ja visst! Den storbritanniska prinsessan måtte ej ha varit så vacker, eftersom intet porträtt medföljt, att dermed besticka mitt hjerta... Men skämt å sido! Lyssnar jag till England får jag väl behålla Bohuslän, men deremot åt min arffiende öfverlemna mitt arfland. Lyssnar jag åter till Danmark måste jag bortgifva en provins nyckeln till Sverige, köpt med dess tappra söners blod och vunnen af mina höga anherrar! ... Hvad! jag skulle vilja med utländsk hjelp tillkämpa mig en krona och förhärja min moders land, för att sedan bestiga en blodbefläckad tron!... Nej aldrig! Hända hvad som heldst! Aldrig skall jag draga svärdet mot mitt älskade Sverige . . . Jag svär det vid min ära — vid Gud! — O, min dyre, min ädle prins! — var allt hvad Stobee förmådde säga ... och utom sig af glädje och örelse nedsjönk han på ett knä och fattade den unga urstens händer. — Min Gud, Stolbge, hvad gör ni... stig då för all lel upp... Är då em rättvis handling här på jorden så ällsynt, att man belnöfver egna den en sådan hyllning? — Jo, denna är det — sade öfversten — ty få skulle afva emotstått frestelsen af dessa anbud... Gud gifve lott, att andra ej må finnas mera medgörliga. — Det må vara! Jag vill åtminstone visa mig värdig n krona, om jag också aldrig kan ernå densamma. (Forts. följer.)