Aftonbladet – 14 februari 1854, sida 2

det ej i Stobges. Han egnade verkligen den unge her. tigen en oskrymtad tillgifvenhet. Carl Fredrik egde hög grad den för furstar så farliga egenskapen — älskvärdhet. Hur lyckligt om denna egenskap varit åtföljd af fasthet i viljan och karakteren, af mod, kraft och energi i handlingssättet. Men så var det ty värr icke. Det Pfalz-Zweibriickiska stålet saknades helt och hållet. Man kunde om honom tillämpa den vanliga benämningen: en god, men svag furste! Ila nog, ty sjelfva denna älskvärdhet blir lätt den fallgrop, hvari sådane furstar af sin omgifnings snikenhet, lycksökeri och herrsklystnad störtas. Men Stobge, som omfattade hertigens sak med sådan värma, trodde och hoppades ännu att åren och erfarenheten skulle skänka den unge prinsen hvad han saknade. Hertigen hade satt sig och vinkade åt Stobee att taga plats på en taburett. — Nej, ers höghet... tillåt att jag förblir stående. Det jag nu har att föredraga rörer hertigen af Holstein, genom Guds nåd en gång konung öfver Sverige. Bestört betraktade hertigen Stobge, hvilken nu, då van gick att framställa danska ministerns förslag, kände ll sin tvehågsenhet, alla sina farhågor återkomma. Detta amtal skulle bli en probersten för hertigens hjerta — Skulle han segrande genomgå frestelsen? Hertigen märkte hans rörelse och frågade ej utan oro: -— Hvad menar Stobee? Öfversten hade återhemtat sig och framställde nu med lit det lugn, hvaraf han var mäktig, det anbud, som Janmarks monark genom sin minister låtit göra den unga lertigen samt slutade med att framvisa porträttet. ; Prinsessan var för vacker, att ej hennes bild skulle ! draga sig den nittonårige ynglingens uppmärksamhet... ! tt ögonblick betraktade han den sköna afbildningen red välbehag... Men hastigt liksom fattad af en annan c inke upplyfte han sina ögon från porträttet och fästade s em på Stobee, öfver hvars anletsdrag ett djupt bekymer hvilade, det han likväl, så godt sig göra lät, sökte l ölja under likgiltighetens mask. Sedan hertigen ett gonblick fixerat honom, yttrade han: — Jag inser nu orsaken till Stobges oro och bekym-le er. .. Ni fruktade utgången af detta samtal... Det närtar mig, att den man, som jag kallar min vän, kun