Löwenörn bet på läpparne. Han hade nästan hop pats att hans förslag med uppräckta händer skulle blifyv: antaget. — Herr öfverste — sade han slutligen, i det har fattade Stobges hand — för ej så mänga decennier se Idan var er familj dansk. Danmark är lika mycket er ,fädernesland som Sverige. Det står nu i er makt at blifva begge rikenas skyddsengel. Kasta ej obetänksam bort ett så högt kall. Det vore ju gifvet att ingen an. nan än ni skulle blifva den monarks rådgifvare, som ni upphöjt på tronen. Öfverväg noga hvad jag sagt och framställ mina propositioner i deras rätta dager för hans höghet, och var öfvertygad om min monarks erkänsla. — Jo jo — tänkte Stobee — det der vore just reel mynt att lita på! Några procent sämre än vårt nödmynt. Af kärlek till hertigen betvingade han sin harm, så att han ännu en stund samtalade med ministern om likgiltiga ämnen. Likväl ville samtalet ej mera taga fart, och så fort som möjligt skiljdes de begge herrarne under ömsesidiga vänskapsbetygelser. Hvad som bidrog att fördystra öfverstens sinnesstämning var den tanken: , — Om danska ministerns förslag, som han hoppades, afvisades af hertigen, så var det tyvärr så mycket troligare att man på ett annat håll skulle lyssna dertill. TJUGUTFJERDE KAPITLET. Tidigt följande morgon infann sig öfversten i hertigens förmak och tillsade en derstädes väntande page att anbålla om företräde hos hans höghet för öfverste Stobde. Den unga hertigen var redan uppstigen och beviljade genast det begärda företridet. Vid öfverstens inträde skyndade den unge prinsen till hans möte. — Välkommen min ädle vän — sade han, fattande Stobees hand; — hvad för er till mig så tidigt? Dock, jag kan vara öfvertygad om, att det ingenting annat är in nit för mina intressen; ty hvad skulle väl ni kunna pegära af en furste, så ringa och obetydlig som jag. — Ack, ers höghet är mäktigare än de flesta — ropade öfversten rörd -— ty liksom sin store morbroder rerrskar ers höghet öfver hjertan ! ; Detta, som i en annans mun Jåtit som smicker, varli