Aftonbladet – 14 februari 1854, sida 1

dig hit. Man har utlagt en snara för dig, men Gud vare lof, det har misslyckats. — Himmel! Hvad säger ni! — Återvänd hem! — fortfor öfversten. — Kom, jag vill skaffa dig en beskyddare... En annan gång skall du erhålla förklaring. Han tog den darrande flickan vid handen och förde henne nedför trapporna. Cecilia tvekade stundom att följa honom. — Jag bedyrar dig, mitt kära barn, att en stor fara hotar dig om du ej går, — sade öfversten ifrigt. Plötsligt tyckte sig Cecilia igenkänna denna röst... Hon stannade och grep honom häftigt i armen. — O Gud!... hvem är ni då? — utbrast hon. — Bry dig ej om hvem jag är, — sade han. — Tro blott att jag vill ditt väl! — Var det han? Kunde det vara möjligt? — tänkte Cecilia darrande. — På ctt sådant ställe, i en sådan förklädnad... O min Gud! Öfversten hade emellertid fört henne nedför trapporna. Jesperson stod ännu qvar utanför porten. — Hör på! — sade öfversten till denne; — följ detta unga fruntimmer hem till hennes boning. Hon skall säga er hvar hon bor. — Skall ske, nådig fru! — sade Jesperson. — Följ med honom! — fortfor öfversten; — men fort härifrån! Och lyd mitt råd: gå under ingen förevändning som helst hit mera. Cecilia sade icke ett ord. Nästan medvetslöst följde hon den ledsagare, som öfversten anvisat henne. I detsamma Stobee sprang uppför trapporna kommo tvenne personer, insvepta i vida kappor, ned ifrån öfra våningen. Öfversten såg icke något, men han hörde den ena hviska till den andra: — Hvilket förbannadt äfventyr, Wilkens! Hvem I kunde tro den gamla hexan om att vilja bedraga mig! — Det är icke hennes fel, — svarade den andra lika sakta. — Ni skulle sett hur ursinnig hon var då hon fick veta misstaget. Öfversten hörde ingenting mer. De båda samtalande Iförsvunno i portgången, och Stobee skyndade tillbaka upp t till ministern. Löwenörn väntade med otålighet öfverstenm. Då han åter inträdde yttrade ministern: