Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 2

kunde ernå äfven detta, men han är. betald med Antonios lif; toge han både detta och hans penningar, vore han betald två gånger; det ;vore stöld icke vinst och denna är blott då välsignelse när den ej är stulen. För honom är Antonio en hädare af hans religion, en Moabit lika mycket som en enskild fiende, och: om han sträfvar att förgöra honom, stöder han sig dervid inför sitt samvete på språk ur gamla testamentet, det anar man. Han är stark och säker i sin logik, denne Shylock, och så väl i nyssnämnde scen som i den ryktbara första och tredje akten och i domstolsscenen ger han sina kristna fiender åtskilliga ganska hårda nötter att bita på. Hans dialektik är triumferande alltigenom , ända till det ögonblick; då, genom en sannt dramatisk Nemesis, han gendrifves med sin egen argumentation och dialektiken, som lagt rofvet i hans gap, åter rycker bort det just då han vill bita till, krossar med en enda syllogism på en gång hans hämd och hans rikedom, d. v. s.. tillintetgör honom, ty han existerar blott i dessa två. Englands och Tysklands största skådespelare hafva gjort epok och bildat skola i denna roll: Kemble d. ä., Kean, Iffland, Ludvig Devrient, Essloir spelte den och spelte den olika. De engelske lära, med den lutning åt det gräsliga som ligger i nationalkarakteren när det gäller teatern, ha inlagt effekter i spel och kostym, hvilka kunde göra god verkan bland deras landsmän, men som dock annorstädes möjligen ej göra det. Så skall Kean varit utrustad med en förfärligt lång knif den han svängde för ögonen på Antonio i fjerde akten. Iffland skall hafva inlagt ett komiskt element i rollen genom brytning i uttalet och genom kärrikering af karakt ren i några scener, så att han stundom framkallade munterhet hos åskådarne. Devrient och Essloir, ser