Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 1

är af sann tragisk verkan, ehuru moderne sinnen torde finna den nog mycket antik. Der är nemligen sparsam på fraser, men när det gäller, offrar den sig utan prål, utan emfas. med en storhet och enkelhet, hvilka torde förvåna en och annan, som icke kan finna sig vid att det i handling stora ej tillika är detta i orden, och tycker att, af de begge slagen storhet är den sista den oumbärligaste i et drama, — Bassanio, utan att vara så tragiskt stor som Antonio, inger dock åskådaren ett högt intresse. Hans personlighet bestämmes af kärleken och vänskapen och han visar sig upphöjd i begge. Af hög börd och med en ädlings fulländade uppfostran, har han vid inträdet i verlden offrat åt nöjet med ungdomssinnets hela hänförelse; men hans fina bildning har, äfven i njutningens öfvermått, hindrat honom att sänka sig till orgierna. Hans själ har bibehållit hela sin friskhet och spänstighet, hans väsen hela sin ädelhet; det är blott hans kassa som är tömd. Det sköna, det lysande har bländat honom och ryckt honom med sig, men lasten har icke förnedrat honom. Han har förslösat sitt goda, men fast han ej säger huru, faller det ingen in att hans guld stannat i fala flickors eller spelbankörers händer eller offrats på Bacchi altar; men kanske har hans palats vid Canal Grande kostat honom millioner i konstverk både utan och innan, kanske har man i åratal i Venedig talat om hans lysande fester, hans exempellosa regattor! Äfven Bassanio är lugn och. hög till hela sitt väsen, fast på annat sätt än Antoniv, och jemväl för honom är all pathos främmande. Hans kärlek, i första ak.en blott ett älskligt minne, ännu ej passion, öfvergår aldrig till kärleksrus. Den är vacker, djup, innerlig, höjer hans känsla vid ett eller par tillfällen till svärmeri, men betager honom