Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 1

har Judens roll i vida högre grad än hans och Portias likaså; men eftertankens stilla, djupa interesse, det der interesset, som icke rätt börjar förr än ridån fallit, det inger Antonio i hög grad, om rollen återges så som man bör hoppas det hos oss sker. Han är obestridligen styckets mest upphöjda, ädlaste personlighet. Med ett drag at svårmod öfver hela sitt väsen, som den kungliga köpmannens, ställning, rikedom och höga anseende i staten ej förmå jaga från hans panna och som har sin tragiska betydelse såsom en dunkel aning af det förfärliga öde som rufvar öfver honom, nedsjunker Antonio likväl aldrig till pjunkigt missmod. Han är lugn fast dyster, alltid mild, fin och älsklig i sitt väsen och framför allt utan allt prål, 1 högsta grad enkel i ord och åthäfvor, men af en enkelhet som ej utesluter ädelhet och till och med ett slags majestät i skick och åtbörd, sådant man nödvändigt söker det hos den som är föremålet för så allmän hyllning, så djup aktning hos dogen och hela signorian. Han säger hvad han säger utan all pathos, men också utan all trivialitet, alltid öppet, oförstildt, och när han lofvar att vara skämtsam vid den tillernade måltiden, är det den hjertlige vännen som lofvar uppriktigt, men mer än han torde kunna hålla i sin nuvarande, för hans natur egentligen frimmande sinnesstämning. I domstolsscenen utvecklar han, alltid med bibehållande af samma karakter, en känsla och, en själsstorhet, som obe-tridligen der göra honom i hvarje hänseende till hufvudpersonen, för hvilken både shylock, Bassanio och Portia ett ögonblick träda djupt i skuggan. Haus varma, till enthusiasm gränsande vänskap för Bassanio, en vänskap som håller profvet äfven då han ser martyrdöden nalkas, l