Aftonbladet – 11 februari 1854, sida 2

sig sjelf att glömma de härjningar, dem tiden åstadkommit. — Ni har lyckats alldeles förträffligt min kära mästare — sade ötversten. — Jag trotsar hvem som helst att känna igen mig under denna mask... Likväl — fortfor han eftersinnande — fruktir jag ändå spioner... Husen här i staden bruka ju ha genomgångar... Finns ingen sådan här? : o— Jo Gud bevars... Jag skall visa herr öf... nådig frun eller hennes. nåd ville jag säga en väg, som inte sjelfva fan skulle kunna snoka opp. Men var så nådig och påtag först denna dubbla hufva och så denna salopp... se så, nu äro vi i ordning. -kräddarmästaren uppfyllde sitt löfte. Vandrande genom af öfverston aldrig anade gångar, dörrar och portar husen emellan stod ham snartigrunden vid madam Ilofverbergs lokal... Mörkret hade redan längesedan inbrutit. Ingen upptäckt var vidare att frukta. — Hör på — min kära Jesperson, — sade öfversten, — vänta mig här en halftimma. Längre behöfver jag troligen ej dröja häruppe. — Skall ske — svarade den förträflige mästaren. Öfversten gick in i huset och steg uppför trappan. Allt var insvept i fullkomligt mörker. Då han hunnit till den mörka gången, som förde till det hvälfda rummet, imnanför hvilket de holsteinska herrarne någon tid förut haft sin sammankomst, kände han hastigt sin hand fattas af en framträdande person. — livem der? — frågade han med låg röst. -— Hvad vill mi här? — frågade en annan röst lika sakta. — Jag har blifvit hitstämd till ett möte... — Godt... följ mig då hitin... Du skall få veta allt hvad du önskar... i Öfversten hade igenkänt Elsbeths röst... Han stannade ett ögonblick, förvånad öfver hennes ord. — Du gjorde rätt som kom — fortfor gumman i det hon gick förut i den mörka gången. — Du skall icke ångra det.. se så stig in här och vänta ett ögonblick. Förundrad hade öfversten följt sin ledsagerska. fon måste vara full — tänkte han för sig sjelf — och efter vanligheten vet hon icke då hvad hon säger. Denna förklaring tillfredsställde honom. Elsbeth slog emellertid igen dörren och försvann. Öfversten såg sig mgifven at ct djupt mörker. Han trefvade sig emellertid fram och hade hunnit midt på golfvet, da den motsatta dörren hastigt öppnales, ett ljussken strömmade öfversten till mötes och en person, hvars ansigtsdrag han dock icke kunde urskilja, ;riidde emot honom. Å — Välkommen hit, vackra harn! yttrade denne per