Aftonbladet – 11 februari 1854, sida 1

wonom ett möte med flickan. ... Detta möte måste ske här... Går det bra, så ör madams lycka gjord ... och min äfven ... — Aha ... Blåser vinden från det hållet! ... Nå, jag kunde väl tro att vi skulle förstå hvarandra, fastän kapten varit förbehållsam i det längsta ..Drick ctt glas; det här vinet bjuder jag på ... Pessutom kan jag roa kapten med den underrättelsen att jag redan skickat Elsbeth till Cecilia, och att jag väntar ctt litet besök af henne i qväll ... Gyllenroth blef så förvånad öfver hennes djerfhet att han plötsligt satte det redan upplyftade glaset ifrån sig. — Har ni betänkt vådan af att gå så brådstörtadt till väga? — ropade han. . oo Lappri, lappri! så salig kungen. Jag vet hvad jag gör. . Nu hördes steg i rummet utanför. Dörren öppnades och -Elsbeth inträdde, som vanligt, med vacklande steg. — Ah, du har redan fått dig för mycket till bästa — sade madam Hofverberg föraktligt. — Nå, har du uträttat ärendet? . — Jag bedyrar — började Elsbeth, sväfvande på målet, — att jag Var nykter som en spisölstapp då jag gick dit ... Det var bara på hemvägen som jag sprang in till Bergströmskan och tog mig litet ... litet tull... stou . . . out... öl och en jumfru enbärsbränvin ... — Nå, kommer Hon? — utbrast madamen otälig. — Bon var stursk som en hoffröken — sade Elsbeth — och ville genast köra nyg på porten. Jag gaf henne emellertid bretvet och hon lofvade att läsa det, utan att yppa det för någon. — Godt, då kommer hon — yttrade madamen. — AJ N oa . Kapten Gyllenroth, kom hit i qvill klockan nio — hviskade hoi. — jan kan taga med sig den der höge herrn, som ville se Cecilia... Jag är säker på att hon kommer. — Det vore väl fan -utbrast kaptenen; — men öfversten! Tror madam att inte han fatt veta af Elsbeths besök? — Jag väntar honom också hit ... Han må gerna komma; jag är icke rädd. Men gå nu, kapten. och uträtta hvad jag sagt ... Gylenroth gick. — Vet är dock ett djerfi steg — mumlade han för sig sjelf, — Om Stiobte får veta af det, kunde det kosta mig lifvet. .. Men det får gå! Det dröjde icke länge innan kyparen Carl Hofverberg,