lekens och sjelfkänslans vingar, hvem ku då hos den framställande konstnären miss känna m ande, fullt mäktig att på des: flygt föja den skapande konstnärens snill och känsla, liksom man egnar sitt lifliga bifall åt det välde öfver rörelser och hållning. som vittnar om ett allvarligt studium af framställningens konst i alla dess grenar. Barnroten i första akten är en svår uppgift; mlle Jacobsson löser den dock på ett i de flesta delar tillfredsställande sätt, ehuru något mindre häftishet i gester torde böra iakttagas, t. ex. 1 scenen med mrs Read och dr Blackhorst. Åt utförandet af flera bland de sekundära rolerna egna vi äfven vårt odelade bifall. Ur Paklqvist låter hos dr Blackhorst på ett förträtiigt sätt det hårda hjertat och den krypwuide cgennyttan skina igenom ödmjukhetens och skenhelighetens mask. Fru Bock framställer på ett konstnärligt sätt den godsinta trotjenarinnan mrs Harleigh (romanens mrs Fairfa-); fru Bergmansson är natursann och grajs, såsom den beräknande koketten Georpine, och hr Svensson återger ypperligt den gamle Sams sårade betjenthögmod. Hr Jolins summa spel såsom lord Clawdon förtjenar särskildt erkännas, ty det visar att de stumma personerna kunna uträtta något helt annat för ett styckes lyftning än att blott vara till hands för att hufvudpersonerna skola hafva någon att adressera sig till då de säga mitt herrskap eller något dylikt. Den som jemte mile Jacobsson tagit största andelen af åskådarnes bitallsyttringar är emellertid hr Swariz ut! Rochesters rol. Vi ha redan anmärkt att donnarol är den del af hufvudparticrna, åt hvilken fru Birch-Preiffer minst lyckats gifva ex konseqvent och med urbilden öfverensstämmande hållning. Det kan derföre icke heller lyckas hr S. att deraf skapa en hel-! gjuten och fullt tillfredsställande bild. Flera