Aftonbladet – 10 februari 1854, sida 1

makt att tämja björnnaturer, inlåta sig i strid med en medtäflarinna, som med så stort skäl misstänkes för blott egennyttiga motiver? Föga mindre hofsamhet har rönts från den orientaliska frågan; föga mindre af neutralitetsfrågan, tullfrågan och ändå många andra trumpna och envisa frågor,. Jane Eyre, du har gjort lycka hos vår allmänhet, en glänsande lycka, än i dag skådas du af fulla hus. Det är trenne damer du har att tacka för denna framgång. Currer Bell har gifvit dig din ädla själ, din fasta karakter; fru Charlotte Birch-Pfeiffer har ledt dina öden, har lärt dig att skicka dig i verlden; Elise Jacobsson har slutligen gifvit dig gestalt och lif, lånat dig sitt leende, sin eld, sitt snilleblixtrande öga. Mycket har skrifvits om dramatiserade romaner; mången har dömt ut detta slags arbeten såsom cen afart af konsten. Vi vilja ej öka antalet af betraktelser i detta ämne, ty vi befara att vi svårligen skulle kunna säga något nytt derom, och äfven om vi stadnade vid det resultat, att dessa dramatiseringar vore missbruk, som borde beifras, frukta vi att vår protest skulle ha lika liten påföljd som de många föregående; missbruket, om det är ett sådant, skulle dock fortfara. Vi taga således den dramatiserade romanen såsom ett bestående faktum; vi utgå från den synpunkt att denna dramatisering kan verkställas med större och mindre framgång, med större och mindre skicklighet, och vilja som hastigast tillse huru företaget uti förevarande fall lyckats. Hufvudsumman af en karakteristik öfver fru Brrch-Pfeiffers dramatiska författareskap i allmänhet torde blifva. att detinågon mån sakvar djup semt verklig, äkia kärna, men umärker sig för ett beundransvärdt välde öfve nformen, en snillrik kombination och d:n mes