Blek och med tånr i ögonen omfamnade hon mig. — Ett halft år är ju ingen cvighet — sade hon. — D? Jiterkommer jag. Jag har lemnat rikligt till ert underhåll åt Elsbeth, och dessutom har ni den goda kyrko. herden att vända er till, om något oförutsedt skulle inträffa. Straxt derpå tillade hon, liksom hade en ond aning fattat henne. — Öfvergif aldrig min Cornelia. Var hennes syster... Lofva mig det! Gråtande lofvade jag det... Ett nytt bud kom från fartyget... Den goda frun slet sig lös ur våra armar och gick... Ack jag har aldrig sett henne åter! Efter en stunds tystnad återtog Cecilia. — Vintern förflöt, ingen grönskade och hafvet var åter fritt från is. Jag riknade dagar och timmar tills min goda matmor skulle återkomma . , . Just vid den tiden märkte Jag, ehuru jag visst intet ondt anade, att en qvnna insvept i en stor salopp och med en tät florshufva öfver bindmössan, i skymningen kom till Flsbeth och tt hon sti xde sig inne med henne. — Några dagar deefter kom Elsbeth in :ill Cornelia och mig. Med en röst, som uttryckte den största förskräckelse, omtalade hon att kyrkoherden natten förut hade dött af pesten, att ett skepp samma natt förlist vid kusten och att vår fru varit ombord derpå. — Och nu — for for Elsbeth — måste vi genast resa. — Hvart? — frågide jag, utom mig af sorg och förtviflan. . — Det får hon se... Se så, det är icke värdt att lipa nu, ty dermed kan hon icke väcka upp de döda... ilon må tacsa Gud att jag af nåd och barmhertighet tar henne med mig... Fljest finge hon vil gå och tigga . . . För öfrigt kan jag väl säga henne, hvarför vi måste resa8 Pesten går... — Men — afbröt ffru Langenhjelm — du har ännu icke sagt mig ne act på den goda frun, som upptog dig... namnet på Cormelias mor? — Ack — sade Cecilia — jag vet icke sjelf hennes tta namn. En gång :förtrodde hon mig, att hon förs lides af rika och mälktiga slägtingar för hennes förs vindelse med sin man. Hon vågade derföre icke under ans frånvaro begagna hans namn. Jag vet således enlast att hennes förnamn var Mathilda, och att hon af yrkoherden och tjenstfolket kallades fru Jonsson. (Forts, följer.)