Jag tackade med en djup nigning. Jag var så glac att jag gret och ej kunde tala. Jag följde den god: mor Britta, som nu tog afsked, nedför trapporna och jag tackade henne med tårar i ögonen för hennes stora god. het emot mig. Följande dagen innan det ännu var ljust reste vi frår Stockholm. Jag märkte att Elsbeth hade mycket at säga hos frun och att denna hade mycket förtroende för henne. Den lilla Cornelia, som då var endast ett par månader gammal, sof i mina armar. Jag åkte i vagnen inuti hos frun och hon talade mycket med mig under vägen. Snart kommo vi fram till ett skönt landtställe vid mafvet . .. Här bodde vi sedan, jag mins ej bestämdt mura länge... Här var det som den englagoda frun börade älska mig och bemöta mig, som hade jag varit rennes eget barn. Hon lärde mig sjelf att läsa, skrifva. y och sticka... Hon visade mig så mycken ömhet att Slsbeth började knota, men det hjelpte icke. Hon höll innu mer af mig, då hon märkte huru mycket jag älade hennes lilla flicka, som jag vaggade och bar på nina armar dagen igenom. I tvesne år åtminstone varade denna lycka. Ack..-: ag skulle sedan så mycket bittrare känna det elände, wvari jag åter skulle komma... Cecilia brast i en konvulsivisk gråt. Endastmed stor nöda förmådde fru Langenhjelm lugna henne och förmå ienne, att återtaga sin berättelse. Emot hösten det andra året erhöll frun ett bref in man, som anmodade henne att genast komma öfver HN Tyskland, för att råka honom, emedan han skullo esa längt, långt bort, — som jag tror för att triälfa kungen, Nu inträffade så illa att lilla Cornelia hade fått ältan. n gumma botade väl lillan, men förbjöd frun att taga enne med sig på resan under den kyliga hösten... Tun ville nödvändigt råka sin man och nödgades der;re resa. Hon lemnade oss qvar hemma, sedan kyrkoerden i församlingen blifvit anmodad att dagligen beöka oss. Aftonen före sin afresa inkallade den goda frun Elseth och förmanade henne, med de mest rörande ord, tt vara god emot hennes barn; — ty jag håller Cecilia ka god som min Cornelia, — tillade hon. . Hela natten gret jag. Tidigt om morgonen kom enl. atros och sade, att frun skulle skynda sig... Allt ore färdigt ombord. f