— Madam Hofverberg, — svarade jag. — Hvad... hvad säger du? — utbrast hon, i de hon for tillbakas — har du varit hos madam Hofver. berg? — Ja! . — Det får du icke nämna för frun, — fortfor hor efter en stunds tystnad, ty frun är mycket ond på ma. idam Hofverberg och det kan hända, att hon kör bor dig, om hon får veta att du varit hos henne, Utan du kan säga, att din törra matmor hette Erikson. Hör du det, Jag lofvade att göra som hon sade, ehuru jag icke förstod orsaken, men mest utaf allt fruktade jag, att blifva bortvisad från den goda frun, sonr jag nu skulle komma till. j — Sätt er, mor Britta! sade Elsbeth, — så hette kokerskan — jag skall gå in till frun. Hon gick. Under det hon var borta hviskade jag vid Britta, att jag tyckte Elsbeth var så lik madam. — Huru — svarade hon — just detsamma tyckte jag i början. Men denna är dock längre och smalare, ser icke illa ut och talar vänligt och beskedligt... Men tyst nu kommer hon. Flsbeth återkom och tillsade Britta och mig att gå in. Vi gingo och inträdde i ett stort, vackert rum, der en ung fru befann sig. Aldrig i mitt If skall jag glö ma denna stund! Hvad hon var skön, hvad hon såg god ut; — och när h talade an! aldrig har jag hört en så mild och 1 öst! Vid dessa minnen brast den stackars Cecilia i tårar, Derpå fortfor hon med cen from blick! — O måtte jag en gång få uterse och höra henne i himlen, da det pi orden ie henne att tacka för al... Min egen mor kunde ej ha varit ömmare och kärleksfullare än hon. Efter ett kort uppehall fortsatte Cecilia. — I detsar i inträdde kom frun emot oss. Min anblick tycktes enne en sällsam rörelse, ty hon tryckte mig inöli hennes stora vackra ögon fylldes med tårar. inn agandes förtigandet af madam Hofverbergs namn, -vsrade jag alla hennes frågor med den strängaste sanning. — Stackars barn! — sade hon så medlidsamt — så ung och dock genomgått så mycket! Jo visst är att du ingenting fått lära, men du är ännu ett barn, och lofvar du att vara flitig och beskedlig, så skall du hos mig fål den undervisning, du hittills saknat;