lång tid bemödat sig att motarbeta engelska publikens sympati för turkarne, och som härunder vid ett tillfälle framställde den ås att 3ssslands makt icke under någon förevändning bör eller får försvagas. Det kan derföre vara intressant nog, att med den i venska Tidningen öltversatta rentvagningsartikeln jemföra, hvad man om samma ämr nner yttradt på andra ställen, och vi anföra här, såsom ctt motstycke, något som med sista posten förekommer i en korrespondensartikel från London af den 19 dennes til erliner National-Zeitung. . tidningen Times,, säger denne korrespondent, bedrifver med stort nit det konstyrket. att först öiverdrifva en anklagelse, föratt sedan göra samma löjlig, eller taga bort gadden iran det som man måste erkänna, och komma publiken att säga: Åh, var det ingenting annat? om en sak som utan en sådan förberedelse skulle hafva åstadkommit en stor harm. ålunda erfara vi huru man beättat, att prins Albert skall föredraga Newan framför Phemsen och yttrat sig hellre vilja lefva några hundra mil bakom det Caspiska hafyct än på ön Wight; likaså angifyes summan af de rubler som grefve Aberdeen skall hafva erhållit från Ryssland. För min del har jag likväl icke kunnat påträffa ctt spår a! sådana orimligheter, hvarken i pressen elle: 1 samtal, och för att vederlägga dylika ry ten behöfde parlamentet icke göra sig besvär att sammanträda. — Uti en sednare korrespondens från samme man af den 20 anföres vidare såsom en bland anledningarna till dc ifrågavarande ryktena följande: Kort efter sedan lord Palmerston år 1831 hade fått sitt usked ur ministeren, gaf han en bekant journalist utdrag ur den korrespondens, som prins MHlbert hade fört med utländska hof, med anmodan, att deraf göra en brochyr inom 4t tummar. Den trycktes hos Murray, och ett oxemplar tillställdes prins Albert tillika med! en vink derom, att brochyren kunde supprimeras, om han ville betala en viss summa. Detta gjorde prinsen, men några exemplar räddades från tillintetgörelsen och finnas ännu. Omedelbart härefter blef lord Palmerston åter väl med hofvet; man tillbjöd honom vicekonungskapet i Irland och en plats i Perbyska ministeren. Dessa händelser blifva naurligtvis utlagda på ett dubbelt sätt, allt efer de olika åsigter, som existera angående ord Palmerstons politiska karakter. De flesta säga att han alltid värnat Englands intresse not Ryssland. Hans motståndare Urquart som var ambassadsekreterare i Konstantinovel en tid under det lorden var Englands sänlebud derstädes) säger deremot, att han geom manövern med brochyren fått drottninsen och prins Alberti sin hand, likasom den mde i medeltidshistorier plägade göra med versoner som ingått paktum med honom. Det ofvanstående kan förtjena anföras blott äsom exempel på olika versioner om en sak, m hvilken man har svårt att veta någonting estämdt. Att drottningens af England gemål korresponderat med frimmande hof, och att van kunnat hafva en viss sympati för Ryssand på en tid då alla regenter hade detta, ;ch då ministeren i England helt och hållet utade åt den sidan, synes ej innefatta någoning orimligt, eHer som kan serskildt läggas ionom mer än andra furstar och prinsar till ast. Ett mera kuriöst faktum, som den ifrågaarande korrespondenten uppgifver om Palnerston, är, att i den såkallade blå boken, om innefattar de på parlamentets bekos ryckta samlingar af officiella handlingar, f.nes en handling som visar, att Palmerston, id den tiden då Kossuth befann sig i Turiet, rådde sultanen att utlefverera honom, och örst. sedermera blef ädelmodig och stridslutig, då sultanen hade förklarat sig vilja låta et ankomma på ett krig., oo tan Dumma nda June nnn an I UA TT.